Prolog

Hej och välkommen till mitt första inlägg. Jag tänkte börja med en prolog, en inledning till situationen som jag befinner mig i och som många andra än jag gör. Till att börja med tänkte jag förklara bloggens namn, trots att namnet i sig och beskrivingen troligtvis är väldigt talande. Det är helt enkelt en kamp om att bli tre istället för två. Barn, bebis, unge. Kalla det vad du vill, kalla det en rättighet eller ett privilegie. Den dagen jag och min sambo faktiskt sitter med ett barn i famnen vet jag att jag kommer se det endast som ett privilegie.

Min och Felix ”resa” började 2017. I april det året slutade jag med mina p-piller efter cirka 11 år och allt skulle gå så himla enkelt och så bra. Tog ett tag innan mensen kom igång, tre månader tror jag, sen tänkte vi att det är väl bara till att ha sex? Jag började med en app, för att ha lite koll tänkte jag. Ju längre tiden gick desto mer koll behövde jag. En app blev två, mätte min basala kroppstemperatur varje morgon, la in i app nummer två. Höll koll, undersökte, testade. I början tror jag bara att jag blev lite besviken, jag är inte känd för att ha ett bra tålamod. När jag har bestämt mig för något så vill jag helst att det ska hända på minuten, eller helst dagen innan. Jag ska erkänna att vi nog inte ”testade” seriöst dom första månaderna. För ingen av oss visste att det var så svårt. Som tonåring, och kvinna, fick man alltid höra hur viktigt det var att skydda sig så man inte blev gravid. ”Ät p-piller så du inte blir gravid”. Allt kretsade om det och det är väl egentligen ganska självklart, som 16-17 åring är kanske inte ett barn det man allra helst önskar sig.

Problemet, som jag ser, är att ingen förklarade HUR SVÅRT det kan vara att bli gravid. Att det krävs tålamod, planering och ännu mer tålamod. Eftersom jag har blivit matad med att ”inte bli gravid” och inte ens en smula ”ATT bli gravid” har chocken varit total. Mina två appar var ett försök till någon form av kontroll, som övergick till mani och hysteri. Till slut insåg jag att det inte var hållbart, alltså slutade jag med app nummer två och hade enbart en app, mest för att veta när jag ska få mens. Det är så otrevligt att blöda igenom.

Efter ett år av försök: ingen graviditet och inget barn. Jag grät mig sönder och samman när jag insåg att jag inte skulle bli mamma som 28åring… inte som 29…och nu kanske inte heller som 30åring. Jag har gråtit så mycket, så otroligt mycket. Förra året tog jag tag i saken, efter att ha gråtit och fått ångest insåg jag att vi var tvugna att söka hjälp. Sagt och gjort, egenremiss till Reproduktions centrum i Malmlö. Felix fick den stora äran att lämna spermaprov… två gånger (ja, jag tycker fortfarande den biten är otroligt rolig) och jag fick lämna blodprov. Mitt i den ”processen” sökte jag ett nytt jobb, en halvtidstjänst på Rättsmedicinalverket i Lund och vips. GRAVID. Jag vet att många tror att det har att göra med hjälpen vi sökte, men jag blev gravid i samband med att jag fick det nya jobbet. Jag vet att det är därför, då kunde jag plötsligt slappna av på ett helt annat sätt trots att jag jobbar kvar halvtid på mitt andra jobb.

GRAVID. Vi var överlyckliga, berättade för alldeles för många människor. Vi grät. Vi kramades, allt var fantastiskt. Förutom att jag fick en barnmorska som dömde mig för att jag fortsatte äta min medicin (bipolär typ II = behöver den för att må bra). KUB-testet bokades, det ingår i den skånska förlossningsvården nu. Dagen innan testet fick jag en liten blödning och blev helt kall. Totalt nollställd men tänkte att det kan hända. Blödningar är inte helt ovanligt. KUB-testet görs i v. 13.

Onsdag, KUB-test: Inga hjärtslag. Hjärtat hade slutat slå i v. 9+5.

Ingen bebis. Däremot alla hemska känslor som någonsin kan existera. Ledsnad, sorg, arg, besviken. Och mitt i allt fanns en känsla av acceptans. Vi fick beröm för att vi hanterade saken så bra, vi konstaterade (gråtandes) redan vid UL att bebisen inte var frisk och då var det bäst att detta hände. Alla runt omkring oss var fantastiska, gynakuten i Helsingborg ska ha ALL beröm man kan få. Detta hände en onsdag, blev inbokad för medicinsk abort på fredagen. På torsdagen grät jag oavbrutet från morgon till kväll. Jag hade ett dött foster i min livmoder. Jag hade haft det där i nästan fyra veckor och långt långt inne i mig visste jag om att jag hade fått missfall för flera veckor sen. När jag började tänka på mina symtom så hade dom ändrats kraftigt på en dag, för flera veckor sen.

Nu tänker jag avsluta dagens inlägg. Jag tycker att det börjar bli lite långt och jag vill inte att du ska behöva sitta och läsa en hel novell direkt. Plus att prologen är lång. Det är svårt att sammanfatta två och ett halv år på en gång. Även jag måste tänka och gå igenom allt igen för att försöka ge er en så ärlig och rättvis bild som möjligt.

Så… du som läser, må ditt kaffe alltid vara så perfekt som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida.