Som titeln avslöjar är detta fortsättning på inlägg ett. Som jag skrev så fick jag en tid inbokad för medicinsk abort på fredagen. Så jag tänkte börja därifrån:
Klockan nio skulle vi vara på plats, på gynakuten i Helsingborg. Jag var inte helt med där på morgonen, allt gick som i en dimma. Jag var inte riktigt närvarande förrän jag fick träffa en läkare, inkallade till ett litet rum med en gynstol… paniken som uppstår när både jag och Felix inser att han har följt med in i rummet när jag ska göra ett vaginalt UL för att konstatera missfallet. Nu när jag tänker på det var det faktiskt en ganska komisk situation, absurd och komisk. Upp i gynstolen kom jag iallafall och läkaren konstaterade att onsdagens bedömning stämde, detta innebar att fostret var för stort för att jag skulle få göra den medicinska aborten hemma så jag fick stanna kvar. Tack och lov! Hade inte under några omständigheter velat bli hemskickad.
Dom hade lite ont om rum så jag fick dela med en annan kvinna. Emma hette hon. Jag fick på mig mitt lilla band med personnummer runt handleden och fick instruktioner av en underbar SSK. Tyvärr är ju medicinsk abort inte helt trevlig, inte alls trevlig faktiskt. Fick fyra tabletter (har jag för mig) och dom skulle sväljas. Doserna därefter skulle göra mer verkan och därför skulle dom INTE sväljas. Säger inte mer om den saken. Emma och jag började med våra behandling samtidigt, på något sätt var det väldigt tröstande att ha en annan kvinna där som visste vad jag gick igenom. Jag fick instruktioner om att ligga still i 30 min efter dosen och sen gärna vara uppe och röra på mig, så jag gick… och gick… och gick. Dos nummer två, samma sak. Felix satt i en obekväm stol och satt mest och såg trött ut. Han gick och köpte lite tidningar på pressbyrån och vi gick tillsammans ner på Espressohouse och åt lite men annars hände inget. Till slut skickade jag hem honom. Inte för att jag inte ville ha honom där utan för att man ibland måste göra saker själv, gå in i sig själv och hitta styrkan och beslutsamheten. Ibland gör jag det bäst ensam. Plus att han såg ut att ha det otroligt obekvämt.
Det hände INGET. Jag började få ont, fick en TENS-apparat att ha på magen som hjälpte väldigt bra. Jag hade ont, inga blödningar, ingenting. Dos tre. Dos fyra. Emma och jag hade börjat prata och skratta. Vi skämtade om att vi borde springa i trappor, det var skönt att få skratta mitt i allt elände. Emma blev till slut hemskickad, hon var ”klar”. Jag däremot fick dos fem… och blev inlagd över natten. Hade väl lite blödningar men inget speciellt. SSK som hade skrivit in sa att hon varken ville se mig eller Emma dagen efter! (Hon var otroligt bra). När Emma gick fick jag byta rum/sida av avdelningen. Jag hade fått lite morfin och börjat få UT lite av det som skulle UT. Jag var trött och hade ont, Felix kom med grejer till mig så jag hade det jag behövde över natten.
Jag tror att jag fick dos sex samma kväll. Fantastisk personal. Kunde faktiskt sova, även om nattpersonalen väcker en olidligt tidigt för att ta temp/blodtryck och så. Morgonen kom och så även en läkare. Fick gjort en undersökning och det hade inte hänt särskilt mycket… Jag och min syster skämtade om att jag hade en inneboende och att den måste förstå att den är vräkt och komma UT. Jag var trött. Det bestämdes att om inget hade hänt till eftermiddagen skulle jag sövas och få gjort en skrapning. Min syster (som också heter Emma) var fantastisk, hon åkte hem till oss och drog ut Felix på promenad. Dom kom och hälsade på mig, sen gick dom och åt. Tror att det var precis vad Felix behövde. Mitt i eländet.
Dos sju. Händer lite. Dos åtta. Ny undersökning. Väldigt skicklig läkare som till slut lyckades vräka inneboende med en tång. Jag tittade inte, hade ännu ren fantastisk SSK som höll mig i handen under processen. Det var över. Jag hade krystat ut vårt lilla foster. Och kronofogden hjälpte till med en tång.
Dos nio. För säkerhetsskull. Klockan sju: utskriven. Sammanlagd tid: ca 36 timmar. Normal dos: 3-4. Kunde saken gått lite lättare?
Då avslutar jag prolog nummer II. Det kommer med all säkerhet en tredje del, ju mer jag skriver desto mer inser jag att jag har mycket att säga om saken. Jag har inte skrivit om detta innan, det är väldigt… befriande. Mitt i eländet.
Så… må ditt kaffe alltid vara så perfekt som du vill ha det och försök att ta hand om dig.
Frida
Trekamp - kampen om att bli tre 