Så. Förra inlägget avslutades helt enkelt med mitt första missfall. Jag måste åter igen påpeka att all personal på gynakuten i Helsingborg var fantastiska. Dom får all min tacksamhet för att dom behandlade mig så bra. Det ska också tilläggas att jag fick bra informationsblad om missfall och vad som händer och ett nummer till en kurator. Det har jag ännu inte använt.
Dagarna innan missfallet skulle jag ha jobbat, sista dagarna innan semester. Dum som jag är hade jag faktiskt tänk att jobba på torsdagen, ibland överskattar jag definitivt vad jag klarar av. Så, hemma från jobbet. Bad min kollega (och en av mina bästa vänner) Sara berätta på jobbet. Jag hade, som sagt, bertättat för alldeles för många och många hade räknat ut det. Orkade inte med att det skulle bli någon form av skam, alltså var det lika bra att alla bara fick veta. (Jag vill också passa på att tacka mina fantastiskta vänner och min familj som stod brevid mig genom hela processen. Innan, under och efter. Ni är GULD värda och jag hoppas att ni vet vilka ni är trots att jag inte nämner alla namn).
Efter missfallet hade jag semester i tre veckor, Felix hade ungefär en vecka tillsammans med mig. Det kändes som om vi ”kom över” saken ganska fort. Visst, jag grät och jag var ledsen men vi försökte verkligen se detta som ett barn som inte var friskt. Alltså var det bäst det som hände. Vi åkte till Helsingör, vi åt ute, vi drack gott vin och åt god mat. Vi tog hand om varandra. Var och varannan dag hörde mina vänner av sig, frågade hur jag mådde, tänkte på oss, brydde sig. Helt magiskt med så underbara vänner (hade kunnat skriva tusen inlägg bara om er och vad ni betyder, men det hoppas jag att ni redan vet).
Livet går vidare. Jag umgicks med en del av mina vänner. Jag tyckte att jag la det bakom mig. Trots att jag blödde ett par veckor och hela tiden var påmind så tyckte jag att jag klarade av det. Vi klarade av det.
Månaderna gick, jag började känna mig misslyckad (igen). Tyckte att det tog för lång tid, vi visste ju att vi ”fungerar”. Jag hade varit gravid, hur svårt kunde det vara att bli det igen? Sagt och gjort, i december 2019 hände det visst! Jag tog ett graviditetstest på en söndag i januari, lyckan var totalt men jag var även så rädd att jag inte visste vert jag skulle ta vägen. SÅ RÄDD. Felix blev självklart jätteglad, men jag fick en känsla av att han var rädd och inte vågade vara så glad som han ville.
Mamma fick veta, syrran fick veta. Lycka. Var tvungen att berätta för min chef (på ena jobbet) och för min samordnare där. Jobbar på laboratorium och får inte utsättas för alla kemikalier så det är nödvändigt. Ringde barnmorska, bokade tid. Lycka.
Onsdag kväll. Känner mig konstigt. Liten blödning. Bryter ihop totalt. Ångest och gråter så jag inte får luft. Förstår vad som händer, jag kan känna det i varje cell i min kropp. Benknäckarångest.
Natten mellan onsdag och torsdag: Missfall.
Nu sitter jag alltså här. Med en blogg som jag valde att börja med för att få UT allt. För efter missfallet så var jag hemma två dagar, jobbade måndag och tisdag. Fick migrän i tre dagar, stannade hemma onsdag också. Sov 15 timmar. Tänker jobba på torsdag, vaknar på morgonen. Migrän och inte ett enda uns av ork att ta mig upp ur sängen. Sover 15 timmar.
Känner igen känslan i min kropp. Det är inte bara nedstämdhet utan här sitter jag plötsligt med en fullskalig depression, ångest som flåsar mig i nacken och en allmän känsla av maktlöshet, hopplöshet och likgiltighet. Allt i en enda salig blandning i min kropp.
Därför tänker jag skriva och därför tänker jag skriva om detta. Jag vill försöka vara en av dom modiga människorna som bryter mot tabun när det kommer till missfall och psykisk ohälsa, eftersom jag råkar lida av både det ena och det andra. Jag tänker försöka skriva så ärligt jag kan och jag vill göra skillnad. Om så bara för en enda människa.
Nu tror jag faktiskt att min ”Prolog” är slut. Jag kommer säkert komma på andra saker att skriva om, som redan har hänt, men det känns som om ”grunden” är lagd. Stenen är kastad och nu ska jag försöka hålla den i rullning.
Så… med detta sagt. Må ditt kaffe alltid vara som du vill ha det och försök att ta hand om dig.
Frida
Trekamp - kampen om att bli tre 