Jag måste säga att det har, än så länge, varit väldigt skönt att få skriva om allt som har hänt. Jag vet att vi inte är dom värst drabbade, vi är inte dom som väntat längst men en kamp är en kamp. Vare sig det handlar om två år eller fem år. Men efter att jag har fått skriva om det vi, än så länge, har gått igenom känns det som om jag kan andas luft igen. Inte bara en massa… gegga. Det känns som om jag kan gå igen, inte genom ett träsk, utan på fast mark. Jag är gladare idag än vad jag har varit på länge och bara det är en befrielse.
Att skriva, eller att berätta, är på ett sätt naturligt för mig. Jag tycker om att skriva och har alltid gjort det men i detta fallet var det ingen självklart för mig. Att dela med mig av situationen på detta sättet. Jag tror inte ens att jag har berättat på det här sättet för mina vänner eller mig familj, men att sätta ett ord på papper (eller i detta fallet datorn) ÄR lättare. Man har tid att tänka på vad det är man vill säga eller förmedla. Jag vill inte att detta ska leda till med massa medömkan för mig och Felix, jag vill dela med mig och kanske är det så att jag söker lite förståelse. Inte medömkan, men en förståelse för att det kanske inte alltid är det bästa att säga ”sluta tänka på det”, ”det kommer nog snart ska du se”, ”det kommer när ni minst anar det” eller liknande. Inte efter att man har kämpat en längre tid, inte ens om man ”bara” har försökt i några månader. Jag förstår att man vill säga något uppmuntrande och nej, inte ens jag själv vet vad som är bäst att säga. Kanske kan det vara ”jag hoppas att ni snart lyckas” eller liknande.
Det finns inte eller mycket att säga när någon får ett missfall. Jag har haft en del vänner som har skrivit eller sagt ”jag vet inte vad jag ska säga” och det tycker jag är helt normalt. Jag vet vad ni vill säga och jag vet att det är svårt att få fram rätt ord.
Det finns så otroligt mycket jag vill säga, detta blev nog ett ganska rörigt inlägg men jag ville mest få fram att jag kan andas igen. LUFT. Jag fick tillbaka lite av min energi, jag kan vara glad utan att fejka. Även om jag inte mår bra, för det gör jag inte. Men jag har en ventil och den är här.
Notera: Jag kan prata med både mina vänner och min familj båda missfallet och det runtomkring. Syftet är inte att minska deras otroliga stöd och insats utan mer ventilera mig på ett sätt som man inte kan göra med ”talets gåva”.
Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.
Frida
Trekamp - kampen om att bli tre 