Jag tänkte ägna dagens inlägg åt att skriva lite om hjälp. För den delen är en sak som kan göra mig otroligt arg. Det är nog den delen av situationen som gjorde mig allra argast nu efter andra missfallet. När vi, efter många om och men, sökte hjälp första gången eftersom jag inte hade blvit gravid på över ett år så var det inga större problem. Det var väl mest att jag ringde till barnmorskemottagningen, tror jag, för att fråga om hjälp och hur man gör. Min tanke var ju att dom bokar en tid och så börjar man med någon första koll. Gynundersökning, blodprov, kolla hormonnivåer på oss båda kanske. Men nä. Neeeej… det ”enklaste” är ju då att gå in på ”Reproduktionsmedicinsk centrums” hemsida, skriva ut två egenremisser, en för mig och en för Felix. Fylla i dessa, skicka in. Vänta på svar, får svar och remisser. För Felix var det bara att köra till Malmö två gånger och lämna spermaprov. Jag skulle (ironiskt nog) börja med att ta blodprov under ett visst antal dagar i min menscykel. In på ”mina vårdkontakter” eftersom vi inte hade fått några svar och då skulle man visst meddela ATT man hade lämnat prov. På remiss… från dom. Där svaret går till… dom. Nåja. Man kan väl inte begära alltför mycket tänker jag.
Sagt och gjort, meddelade att proverna var tagna och sen var det bara till att vänta igen. Efter detta har jag ingen mer erfarenhet av den hjälpen eller kliniken eftersom jag blev gravid precis innan vi fick läkartiderna.
Så, under första missfallet fick jag veta att det är helt normalt med ett missfall och även två. Och det är helt rätt, statestiken talar sitt tydliga språk. Var tredje graviditet slutar i missfall. Nu är det så att jag är en människa som kan acceptera ett sånt här ”nederlag” och godta meningen ”det är normalt”. Jag är helt med på dom noterna men när jag försöker få någon form av hjälp efter andra missfallet så finns inte riktigt det. Jag går under ”normal” och därför får vi ingen hjälp. Jag skrev på ”mina vårdkontakter” till Reproduktionmedicinskt centrum och frågade efter mina provsvar och frågade hur vi kan göra om vi vill ha hjälp. Fick svar snabbt, dagen efter tror jag.
Sammanfattningsvis så stod det: ”Det görs ingen utredning om det är två missfall. Du får vänta, beklagar”. Alltså ska jag gå och vänta på att bli gravid igen OCH då vänta på om det blir ett tredje missfall OCH i så fall bli skickad på remiss dit för utredning. Jag tycker det är en märklig ekvation, kan du inte bli gravid så får du hjälp om du hör av dig. Kan du bli gravid och vill få lite SVAR får du ingen hjälp utan ska gå omkring som ett litet förvirrat får i en hage. Jag ber inte om en fullskalig utredning, jag ber om att få hjälp att få lite svar så jag kan lägga det bakom mig på ett bättre sätt än nu. Plus att jag aldrid fick svar på mina blodprov men orkade helt ärligt inte bråka om det.
När jag ringde och avbokade min tid hos barnmorskan frågade jag henne just om hjälp. Vart jag kan vända mig. Jag fick tips om Annerokliniken, en privat klinik ca 15 min utanför Landskrona. Mailade, förklarade situationen lite, frågade om kostnad (man vet ju inte med privata kliniker) och lite så. Fick svar dagen efter, tyvärr inget om kostnad men jag brydde mig inte. Dom skulle ringa för att boka en tid med mig, pga migrän missade jag samtalet men efter ett mail till så bokades det en tid. Så i mars ska jag till denna kliniken och få hjälp, hoppas jag.
Att lycklas kringgå vårdens ”gyllene regel” när det kommer till missfall var inte helt enkelt och jag blev väldigt arg eftersom jag sträckte ut och försökte få hjälp. Sen förstår jag också statestik och den biten. Jag förstår att det ÄR naturligt men om någon bara hade erbjudit ett blodprov eller vad som helst hade jag haft en helt annan syn på saken. Jag vet också att det gäller att kämpa inom vården, man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Jag jobbar inom vården, inom labb, jag VET hur svårt det är. Jag vet att man inte kan erbjuda allt till alla, finns varken tid, pengar eller resurser så som personal. Men jag tycker inte om att känna mig… förlöjligad för att jag ber om hjälp innan jag ”kan” få den.
Det är en kamp och just denna gången kände jag egentligen att det vare en kamp som jag inte hade någon som helst energi till. Så jag är lite stolt över att jag gjorde det. Och jag är oändligt tacksam över att jag har ett litet snöre att hålla i, en tid i mars. Även om det är en liten tid framåt är det iallafall inte som att gå och vänta på ett tredje missfall, ovetande om tidsram och OM det ens kommer hända. Jag måste få svar, även om jag redan vet en hel del. Jag måste få prata med någon som har erfarenhet och som kan ge mig minsta lilla halmstå att gripa om för att få detta att vara ”normalt”. För i min värld, och andras som har upplevt samma sak, är det inte ”normalt”. Det är bara en stor sorg.
Så… må ditt kaffe vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.
Frida
Reproduktinmedicnskt centrum: https://vard.skane.se/skanes-universitetssjukhus-sus/mottagningar-och-avdelningar/reproduktionsmedicinskt-centrum-malmo/
Annerokliniken: https://annerokliniken.se
Trekamp - kampen om att bli tre 