Och det är helt ok.
Vad ska man säga när någon kommer med dåliga nyheter överlag? Om någon kommer och säger att en anhörig har avlidit, då kan man inte göra mycket mer än att betala sorgen. Erbjuda sig att finnas till och ge en kram. Om någon kommer och berättar att man har fått ett missfall är det lite svårare, eftersom det är en sorglig situation men man vill ändå ”väva” in något positivt i det brukar det kommer en hurtig, positiv vändning. Det löser sig ska du se, det kommer när det kommer, det kommer när det är dags, det är normalt med missfall. Samtidigt som man får ett beklagande måste det där äckliga positiva vävas in. Helt ärligt, ibland vill jag inte höra det. Jag VILL få lov att höra att det ÄR orättvist, att det är för jävligt. Att någon är arg med mig, inte ledsen och inte beklagande. Utan arg.
Jag vill inte heller höra hur normalt det är. Jag vet att det är normalt, bara för att det är normalt betyder inte det att jag vill uppleva det. Det är ganska normalt med cancer också, inte fan vill man ha det! Jag blir inte tröstad av tanken att det är normalt. Jag blir inte mindre orolig över att något är fel på mig och jag blir inte ”lättad” av hur normalt det är. Vill kräkas på ordet. Eller slå ordet in i en betongvägg, riktigt riktigt hårt. Jag hatar verkligen det ordet just nu. Så snälla, kom inte och säg att det är normalt. För mig är det inte normalt och jag tror inte att något som har fått missfall tycker det, även om statistiken säger det.
I vilket fall som helst är det ok att inte veta vad man ska säga, som jag har skrivit innan vet jag knappt själv vad jag vill att någon ska säga. Och frågan är om jag själv hade kunnat säga något vettigt till någon annan som fått missfall. På ett sätt är det lättare om en situation bara är sorglig, som vid ett dödsfall. Då finns det inget positivt omkring, mer än att tiden läker alla sår (fast det är inte sant), och att man kan erbjuda sin sympati och visa empati. När det kommer till situationer som både är negativa och konstigt positiva tror jag att man helt automatiskt försöker se saken från den ljusa sidan. Och det är väl bra att någon försöker pigga upp en men för min del går det liksom inte in. Och jag kan, tyvärr, bli väldigt irriterad när någon försöker vara positiv. Även om jag döljer det bra, det är inte den andra personens fel att situationen är som den är och personen i fråga vill bara hjälpa.
Jag vet också att jag kan vara otroligt svår, med människor som jag är tillräckligt bra vän med kan jag vara otroligt negativ. Jag kan tyvärr slänga med med kommentarer som får människor att bli obekväma, det är svårt att på ett bra sätt svara på kommentaren ”äh, det blir ändå inget” eller ”det är väl lika bra” (snälla exempel). Sen är jag en ingrodd pessimist, i mitt privatliv, kan något gå åt helvete så kommer det med all säkerhet göra det. Och om man ska få något gjort är det lika bra att man gör det själv. Det är min inställning, jag ÄR pessimist. Eller realistisk pessimist brukar jag säga, för jag väljer inte aktivt att se saker extremt negativt utan gör bara en konsekvensanalys och räknar med att det kommer hända något. Jag tycker det är skönt, för om det nu går bra får jag den stora glädjen att verkligen bli glad och om något händer är jag redan förberedd. Alltså, realistisk pessimist. Så kom inte och säg att jag ska vara optimistisk, det har hänt en eller två gånger och då gick det verkligen åt helvete.
Med andra ord är jag svår att ”pigga upp” och det är svårt att få mig att se positivt på något, speciellt när det redan har hänt. Typ som med missfallen, jag menar.. inte nog med att det hände en gång (och då var jag inte rädd för missfall) så hände det två gånger. Alltså, i min hjärna, är det en trend och kan lika bra hända hundra gånger till. För mig är det svårt att se saken positivt när den redan är förknippad med något negativt. Jag kan tänka mig att det är svårt, hur ska man pigga upp sambo/vän/familjemedlem när det inte går in i allt det där mörka? Den enda som kan göra något åt det är jag och det tänker jag inte göra något åt. Det är min sköld i livet och har varit hela mitt liv, att INTE se positivt på saken.
Självklart är det helt annorlunda på till exempel jobbet, jag får mycket beröm på mina medarbetarsamtal att jag är så positivt (ganska skrattretande, jag vet). Däremot har jag ett genomgående drag som gör min pessimism lite… lättare kanske. Jag är problemlösare, problem är till för att lösas. Därför har jag själv tagit kontakt med Annerokliniken, jag har ett problem och det ska lösas. Pessimist ja, men ännu mer problemlösare. Om ingen annan hjälper mig så hjälper jag mig själv och letar lösningar, förklaringar och förhållningssätt.
Slutpoängen med det hela är att det är helt ok att inte vet vad man ska säga. Jag hade inte vetat heller. Jag ber bara om en sak. Säg inte att det är normalt.
Så.. må ditt kaffe alltid vara som du vill ha det och försök att ta hand om dig.
Frida
Trekamp - kampen om att bli tre 