Har skrivit om detta innan men tänkte att det här med tid kan få ett helt eget inlägg. För tid är en känslig punkt och en stor del i att försöka skaffa barn. En månad är lång tid, men ett försök låter så mycket bättre. Fick tipset av en av mina bästa vänner, att se det som antal försök och intre månader, måste säga att det är ett nytt sätt för mig att tänka men funkar till viss del. För det är fortfarande fertila dagar som räknas, det är datum för förväntad ägglossning och det är dagar med pms. Och för det mesta dagar med mens och mensvärk, dålig hy och humörsvängningar. det ÄR svårt att se allt det som ett försök men det låter väldigt mycket mindre än en månad. För att inte prata om två och ett halv år. Det är cirka 30 försök. Det låter mycket och det ÄR mycket. Sen är allt relativt, jag ser inte ner på par/människor som har försökt i ett halvår och jag hoppas inte att andra ser ner på oss för att vi ”bara” har försökt i två och ett halv år och inte tio år.
Alla tampas vi med tiden, hur det än är. Jag får ofta höra att jag är ung, jag behöver inte stressa. Det har dom säkert rätt i men jag känner mig gammal och mycket av det har nog att göra med att vi inte har några barn. Hade vi haft ett barn tror jag inte att jag hade tyckt det var så jobbigt att fylla 30. Men jag är ganska säker på att mycket utav den känslan grundas på samhällets syn på det hela, jag och Felix har snart varit ett par i tio år. Bott ihop i… typ 7 år. Vi köpte större lägenhet för tre år sen och vi har inga barn. Vi passar liksom inte in i samhällets ideal av ett par/familj. Jag kan märka sånt tydligt på jobbet också, jag kan ju alltid ta sena patientprover eftersom jag inte har barn…? Självklart är det bara någon enstaka person som har den åsikten men den finns och den irriterar mig, jag har ett liv. Även utan barn. För trots att jag är ung, att jag får höra att jag har tid får jag ändå frågan ”när ska ni ha barn?” och den har jag fått från vissa i många år, sju år kanske. Det gör inte saken mindre stressigt. Det känns tyvärr som om tiden rinner mellan fingrarna. En fantastisk kommentar jag har fått, av en ”vän”, var att ”det är nog bäst att ni börjar försöka skaffa barn nu. Det är ju inte säkert att DU kan bli gravid” (OBS: att jag som KVINNA inte kan bli gravid). Det fick jag höra för ca fem år sen, tro mig. Finns det en kommentar som gör ont så är det den. Speciellt när situationen ser ut som den gör nu.
Men saken är den att varken jag eller Felix har varit redo, jag har inte velat lägga tid eller pengar på annat än mig själv och Felix. Jag har tatuerat mig mycket, vi har rest någon enstaka gång men mest av allt har vi haft tid och ork för varandra. Plus att ingen av oss ansåg att det var särskilt lämpligt att försöka skaffa barn när vi bodde i en etta på 39 kvadratmeter. Det jag önskar är att någon hade berättat för mig att det är bra att sluta med preventivmedel ett år innan man ens vill börja försöka, tror allt hade varit lugnare då. Nu ligger jag liksom ett år back, ett år som jag kunde ha använt för att få kroppen i balans igen. Åter igen, väntan och tid. Allt är bara väntan och tid. Jag kan inte göra något åt saken nu, bevisligen. Och det är fakta att vissa blir gravida jättesnabbt och andra inte. Jag kan inte gå och gräma mig över det, däremot så irriterar det mig och kan göra mig arg emellanåt. Just för att jag är en människa som vill ha fakta, när jag googlade runt efter att ha slutat med minipiller kommer det inte upp någon fakta direkt. Det är olika ”mamma-sidor” som berättar erfarenheten. TUSEN OLIKA. Ingen ren och klar fakta och jag undrar varför. Kvinnovården ligger inte högt i kurs, det märks.
Jag är ledsen över den förlorade tiden, all oro, sorg och smärta som vi kanske hade kunnat slippa på ett annat sätt. Sen är det också så att det som inte dödar, det härdar. Livserfarenheten är en av dom viktigaste delarna i livet, jag kommer aldrig ångra några men jag hade velat slippa vissa. Ett missfall hade räckt, med tanke på hur det gick till också. Jag hoppas att det kommer vara värt allt, ibland säger jag till Felix att jag inte vet om jag vill längre. Jag tror det är svårare för kvinnan när det kommer till tiden och all väntan. Det är trots allt vi som får genomgå alla hormonella förändringar under månaden, alltså känner vi av tiden mer. Jag har en tendens till att räkna ner dagarna till mens, tror att många har det. Men en dag känns så lång när jag tänker på det så, plus att jag vet att jag har ett litet litet hopp varje månad. Det gör ont varje gång det krossas, efter första dagen för mens är det ännu mer väntan. Och tiden bara rinner iväg.
Det är fascinerande hur tiden uppfattas olika i olika situationer, väntar man på något bra känns det som om tiden aldrig kan gå tillräckligt snabbt men om man går och är ovetandes om det är något bra eller dåligt man väntar på känns tiden både som kvicksand och som betong. Det rör sig för snabbt, man hinner inte med, samtidigt som att allt bara står stilla.
I slutändan går livet ut på att göra så smycket som möjligt medans man väntar, för vänta gör man alltid. På ett eller annat. Lika bra att försöka göra absolut så mycket som möjligt, utan att ångra något av det man väljer att göra.
Så.. må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.
Frida
Trekamp - kampen om att bli tre 