Tyst med dig

Vissa människor ska man bara inte berätta saker för. Alla mina kollegor vet att jag har fått ett missfall, men inte mycket mer än så. Idag gjorde jag misstaget att berätta för en kollega att vi har försökt att skaffa barn (hon vet om första missfallet) men när jag berättar detta så säger hon grattis (?) och börjar prata på… jag förklarar lite lätt att det inte går så bra och att vi har försökt i ungefär två år och då jäklar… kommer allt. Att jag bara ska lugna mig och bla bla bla. Bla bla bla var ungefär allt jag hörde eftersom jag blev ganska förbannad. Är lite stolt över mig själv eftersom jag för första gången sa högt att jag inte vill höra. För att jag redan vet vad hon ska säga och jag redan har hört det så många gånger. Slutar hon? Nej. Jag säger till igen och igen. Slutar hon? Nej! Till slut gick det in att jag inte vill prata om det och då slutade han äntligen. Trodde i mitt stilla sinne att saken var avslutad men när jag gick hem försökte hon igen.

Jag förklarar IGEN att jag inte orkar höra, att det tyvärr inte tröstar mig att höra det och att det inte blir lättare för mig att veta att många andra har försökt mycket längre. Ändå, efter att jag har avslutat diskussionen igen, är det sista hon säger: ”bara aaaaaandas och ta det luuuuugnt”. JAG VET! Jag vet också att hon säger det i all välmening och med omtanke men snälla, om jag säger att jag inte vill höra eller prata om det kan man väl acceptera det? Är det verkligen för mycket begärt? Jag vill inte alltid prata om det med alla och jag vill inte höra samma sak om och om igen. Jag förstår verkligen att hon bara säger det av omtanke men jag tycker också att jag får lov att sätta ner foten och säga att jag inte vill höra det. Alla mina vänner har lärt sig att säga det på andra sätt, att inte säga att jag bara måste slappna av eller ta det lugnt. Det gör faktiskt bara ont att höra såna saker nu för tiden. Varje gång jag hör något sånt vill jag bara säga ”Tyst med dig”, som ett trotsigt barn eller liknande.

Jag har haft två missfall, vi har försökt länge, borde inte jag och Felix få lov att bestämma hur vi vill prata om det, när vi vill prata om det och om vi orkar höra på en massa ”slappna av”-snack? Jag tycker det, jag tycker att det är vår kamp och på ett vis vår ensak även om jag lättar hjärtat här. För min förhoppning är fortfarande att människor i vår situation ska hitta hit och känna igen sig och att människor som inte har upplevt situationen kan få någon form av förståelse. Jag säger inte att jag inte vill att folk ska vara positiva, det är en normal reaktion, det jag säger är att när jag ber om att inte få höra allt det där positiva är att jag ska få slippa det. För vissa dagar orkar jag inte tacka och ta emot just dina råd och när man har hört samma eller snarlika råd från många olika orkar man till slut inte bara le och nicka.

För det är grejen med hur mycket man orkar, just nu har jag mens också att att stubinen är kortare än vanligt. Mitt tålamod är inte riktigt lika bra och jag tenderar att vara känsligare också. Alltså orkar jag inte, orkar inte att le och nicka som att allt blir bra om jag bara andas och slappnar av. Det har jag ju inte försökt innan! Om någon kommer och säger att jag ska stå på ett ben, blåsa bubblor och räkna baklänges samtidigt för att bli gravid… då hade jag blivit lite förvånad. Och troligtvis testat det också. Det jag vill säga är: kom med något nytt! Överraska mig! Men när jag ber om att inte få höra, ja… låt mig slippa höra det. Snälla.

Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida