Nödvändig isolering

Söndag. Äntligen. Eller ja, det är inte direkt så att jag egentligen gillar söndagar, just eftersom måndagen kommer i morgon. Precis som många andra har jag nästan alltid lite söndagsångest, men ändå tycker jag om just söndagar så som idag. När jag får lov att gå från sängen till soffan, i pyjamas. Äta lite sen frukost, bara sitta. Jag bryr mig inte om min träning just idag, jag får vara ensam med min egen hjärna och bara existera. Även om Felix är hemma kan jag på något sätt ladda mina sociala batterier. Jag brukar kalla mig själv för en introvert extrovert, jag älskar att vara social och är en väldigt social människa, kan lätt knyta an med nya personer, läsa av folk och anpassa mig efter olika situationen. Men jag kräver också återhämtning och egentid, även från Felix. Jag tror att han snart ska åka en helg till Kristianstad, träffa sin mamma och lite vänner som han har där och det är väldigt nödvändigt. Det var längesen jag fick en hel helg för mig själv, det är såna helger där jag verkligen vill vara ensam. Jag skriver fast med mina vänner ändå men jag har valet att låta bli. Jag får lov, på riktigt, att bara finnas.

Den biten är nödvändig för att jag ska fungera och jag måste få lov att sakna Felix med jämna mellanrum, för att vara en bättre människa och partner. Det är väldigt tur att jag har en partner som faktiskt förstår att jag behöver det, inte för att jag inte älskar honom utan för att jag är sån som person. Det är kanske inte rimligt för vissa, att jag behöver vara ifrån Felix och att jag behöver vara ensam. Just idag vet jag inte själv vad jag behöver. Jag är trött idag, på alla sätt och vis. Jag är också väldigt trött på att känns så här så många dagar som jag gör just nu, är trött på att det går så upp och ner hela tiden. Är trött på att se reklam från 1177.se för gravida överallt, är trött på att se gravida kvinnor överallt. Jag är inte avundsjuk, det måste jag påpeka, jag har bara en extremt önskan av att få vara i deras situation. Jag avundas ingen barn, eller ja… kanske dom som faktiskt inte kan ta hand om sina barn, dom som inte är lämpade att vara föräldrar. Dom är jag arg på.

Allt som allt tror jag att detta är tecken på att jag måste få vara ensam. Och just nu är jag inte ens ensam, vi har ju fått O´Malley, min systers katt. Han är faktiskt förvånansvärt bra för oss båda tror jag, han ger någon form av tröst genom att bara vara här. Med sina söta snarkningar och tillfälliga tillgivenhet. Han är definitivt en katt med sina egna vanor och regler. Jag känner mig väldigt tacksam dom gångerna han väljer att komma och ligga hos mig, något han faktiskt gör ofta för att vara han.

Jag är kanske väldigt självisk när jag ber Felix om det jag behöver, jag måste påminna mig om att fråga honom vad han behöver och det ska jag erkänna att jag är dålig på. Det skäms jag över, speciellt när jag mår dåligt är jag ännu sämre på att fråga honom. Det blir mycket fokus på mig, jag själv lägger mycket fokus på mig. Ändå händer inget, jag kommer inte till någon brytpunkt när det känns bättre. Jag får se vad som händer efter min ensamma helg, om det inte känns bättre efter det måste jag göra något annat. Troligtvis måste jag ta tag i att få hjälp, kanske genom samtal. Det var längesen jag gick på regelbunden samtalsterapi men det är kanske vad jag behöver, hos någon som inte fokuserar på att jag är bipolär utan som lägger fokus på missfallen och hur jag ska hantera det. Av någon anledning är det svårt för mig att lyfta på luren och ringa kontakten jag fick vid första missfallet ändå är det någon som jag har gjort mer än en gång i mitt liv. Förstår inte varför det tar emot så otroligt mycket, jag tror det handlar om att jag har svårt för att be om hjälp och att ta emot den. Det gäller alla, Felix, min syster, min mamma, mina vänner och vården. Antar också att det är anledningen till att jag blir så arg när jag försöker få hjälp från vården och inte får någon. Därför jag blir så arg, när jag äntligen ”ger upp” och ber om det så är det ingen som sträcker ut en hjälpande hand utan jag får bara höra ”tre missfall”. Hela tiden, tre missfall, är tvungen att vänta. Antingen på att bli gravid och få ett barn eller bli gravid och få ett missfall. Hatar det. Verkligen verkligen hatar det.

Nåja… nu är det dags att hänga upp första maskinen med tvätt. Ligger back på tvätten så får tvätta så mycket jag bara kan idag.

Må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida