Jag har en plan

Och den gick åt helvete.

Jag är mycket för att planera, jag gör det omedvetet hela tiden, planerar min arbetsdag, planerar livet. Sen har jag inte kapaciteten att planera mat för en hel vecka men det är värdsliga ting. Jag tycker om att planera eftersom det ger mig någon form av kontroll i mitt liv, det jag kan kontrollera vill jag kontrollera. Även om det för det mesta går åt helvete med planeringarna så gör jag om det, om och om igen. Till exempel det här med barn, hade min plan gått som den skulle hade jag och Felix hade en tvååring vid detta laget, istället sitter vi här och har inget alls. (Mer än att jag fick mer hår på benen från första graviditeten, tack för den.) Jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter att planera när det ändå aldrig blir bra, på jobbet brukar det bli förhållandevis bra men det går nog oftare åt helvete än att det blir rätt. Mer för att andra människor ställer till det för mig, tack och lov har jag en väldigt bra förmåga att ändra i min planer, göra om och anpassa.

Egentligen finns det inte mycket att planera i livet, vissa saker blir bara aldrig som man tänkt sig. Ändå kämpar man, iallafall jag, förtvivlat med att försök ha någon form av planering i sitt liv. Det finns saker man kan planera, mat, sin fritid, sin träning och så vidare. Men större grejer, så som skola, vilket jobb man ska ha/får, när man ska ha barn, hus, lägenhet är nästan omöjligt och det är otroligt irriterande ibland. Men så tänker jag också att det kanske hade varit lite tråkigt att alltid lyckas planera perfekt, jag menar, det betyder ju egentligen att man alltid får vad man önskar sig när man önskar det. Livet är som livet är, en bergochdalbana, det går uppåt och så går det neråt och det är ju trots allt så det ska vara. Däremot så tycker jag att det iallafall ibland borde bli som jag planerat, jag önskar att det inte var så mycket neråt utan också lite uppåt. Jag vill också se solen ovanför molnen och faktiskt inte behöva kämpa så förbannat mycket hela tiden, jag ser självklart saken partiskt, endast från min synvinkel men det känns inte som om jag har gjort annat än kämpat dom senaste åren. Jag har inget emot att jobba för det jag vill ha, det krävs jobb för att förtjäna något, men hur mycket ska jag behöva jobba?

Det sägs att det man önskar ska man skicka ut som tankar i universum, i mina öron låter det som om man ska be till gud, och så ska din önskar uppfyllas när universum anser att det är lämpligt eller något sånt. Jag har försökt, har försökt det mesta känns det som, men jag har verkligen försökt skicka ut dom här tankarna, denna önskan, och jag väntar fortfarande på svar. Det ingår inte i min planering. Att behöva vänta, att inte kunna göra något åt det eller göra det enklare. Jag är en problemlösare, plötsligt sitter jag med ett problem som jag inte kan lösa och som jag inte kan sätta in i någon planering. Jag gör vad jag kan, det ska gudarna veta, men jag får hela tiden höra att jag ska sluta tänka på det (att bli med barn) och att jag ”bara” måste slappna av. Vadå slappna av? Alla kvinnor som har eller har haft mens borde förstå att hormonerna gör att man inte kan sluta tänka på det, som jag har sagt innan, känslor runt ägglossning, pms, kroppsliga förändringar. Allt känns vilket gör att jag inte kan sluta tänka på det, det finns hela tiden i bakhuvudet. Jag känner efter i kroppen, hur det känns, vad som händer men jag vet aldrig säkert förrän mensen kommer, igen.

I vilket fall som helst så har jag en plan. Jag ska jobba hårt på att bli friskare, få en starkare kropp och få ett hälsosamt förhållande till mat. Så mycket kan jag göra, så mycket kan jag kontrollera. Efter det hoppas jag att resten av min plan går i lås. Att det så småningom kan komma en liten unge, vår lilla unge. Efter det tänker jag inte be om mer, jag behöver inte få två barn, men ge mig iallafall ett. En frisk liten unge, det är min plan.

Må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida