Feminist? Javisst!

Jag är feminist. Jag slutade kalla mig själv för feminist i flera år eftersom jag tyckte att det bara förknippades med radikala åsikter som jag inte står för, började kalla mig själv för humanist men det är slut med det. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag måste kalla mig själv feminist, jag måste ta mitt ansvar och försöka förändra samhället. Det blåser i världen, på så många olika sätt och det är inga varma vindar. Det är radikalister åt alla håll och kanter, rasister, nazister, högerextrema, vänsterextrema, kommunister och så vidare. Inga åsikter, politiska eller religösa mår bra av att gå till det extrema. Det som krävs är kärlek, ren och öppen kärlek av alla de slag. Jag bryr mig inte om vem man älskar, man eller kvinna, bara det är kärlek.

När det kommer till att jag stolt börjar kalla mig för feminist igen är för att jag så tydligt märker vad min roll som kvinna är, enligt samhällets norm, när det kommer till att skaffa barn. Jag väljer att slå bakut, jag tänker inte tolerera att det är jag som kvinna som ska ha hela ansvaret. I ett förhållande som mitt och Felix, alltså kvinna och man, är man två om att skaffa barn. Jag vet att många håller med mig om det men trots det finns det en ton i samhället, en röst som jag inte tycker om. En gammeldags och tråkig röst som säger att ansvaret ligger på mig, som kvinna. Ansvaret ligger på oss, som par. Sen att jag råkar vara den som ska bära på barnet betyder inte att allt ligger på mig eller är ”mitt fel”. Det är inte bara jag som ska ”slappna av, lugna ner dig och andas” det är vi som ska göra det.

Jag hatar inte män, verkligen inte, jag är tillsammans med en man och jag älskar honom innerligt. Åsikterna som jag vill motarbeta finns både hos män och kvinnor, av alla dess slag. Män och kvinnor bör vara jämställda, det finns ingen som helst anledning att män skulle ses som det starkare könet eller att män skulle ha det lättare än kvinnor. Vi lever i ett modernt samhälle, vi har turen att bo i Sverige men det måste jobbas hårdare på ett mer jämställt samhälle. Kvinnor och mäns rättigheter är kanske lika på papper, men det finns mycket särbehandling och många åsikter som måste ändras.

Per automatik bemöter man män och kvinnor olika, först och först för att alla är olika vare sig vilket kön man än har, men det är fortfarande så att en man ska vara stor och stark och en kvinna ska vara liten, nätt och inte ens kunna öppna en konservburk. Pojkar ska resa sig upp direkt efter att dom har trillat och slagit sig, flickor får lov att gråta och man är väldigt mån om att dom inte har skadat sig. Hur rätt är det mot pojkarna? Och hur rätt är det att direkt från barnsben lära en flicka att INTE resa sig upp, borsta grusen från knäna och fortsätta leka? Pojkren som trillar ska också få lov att springa till föräldrarna och gråta, inte bara resa sig upp, borsta grusen från knäna och fortsätta leka. Rollerna som vi tilldelas som barn formar oss för resten av livet, vi måste försöka behandla flickor och pojkar på samma sätt, först då tror jag kan vi kan börja behandla kvinnor och män på samma sätt. Varken män eller kvinnor ska skambeläggas eller vara mindre värt, män ska inte blandas för att dom är män, kvinnor ska inte klandras för att dom är kvinnor. Det är inget som vi väljer, det är helt och hållet en slump. Vi är alla av samma sort, vi är alla Homo sapiens och vi behöver varandra. Flicka som pojke, kvinna som man, vi är alla här och vi behöver varandra, alltså måste vi börja acceptera varandra precis som vi är. Det spelar ingen roll vem man älskar, om det är man-kvinna, man-man eller kvinna-kvinna. Den man älskar älskar man och vi behöver mer kärlek i världen!

Så… låt kärleken flöda, säg något snällt, försök att inte ha förutfattade meningar, du vet inte vad människan framför dig har varit med om. Acceptera och respektera människor omkring dig, låt hatet försvinna och låt människors lika värde faktiskt få en mening!

Och må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida