Ett trasigt urverk

Har ägnat helgen åt att försök att inte existera. Min mens var sen, men i torsdagskväll började det precis som vid förra missfallet och resten av förloppet var också exakt samma. Den förlamande tröttheten försvann i ett trollslag och jag är 99,9% säker på att jag fick ett tidigt missfall igen. Frågan är nu om sjukvården accepterar detta som missfall nummer tre eller om jag bara ska ta ett graviditetstest i samma sekund som mensen är sen i framtiden? Jag har mig tid på Annero kliniken på tisdag, får se vad dom har att säga och hur jag ska fortsätta nu. Men jag är trött, jag är ledsen och jag har tagit sömntablett både fredag och lördag för att få lov att sova i fred. Egentligen tror jag att jag tog dom i onödan men helt ärligt orkar jag inte tänka. Jag orkar inte gråta, jag bara existerar.

Jag vill knappt det heller, eller rättare sagt så orkar jag inte. Är urlakad och utmattad. Trött på ett helt annat sätt än innan, jag hade mina misstankar på grund av tröttheten och när mensen blev sen var jag ganska säker. Berättade för Felix på torsdagen och på kvällen började det, känns som om det alltid blir så, att jag berättar för någon att mensen är sen och sen bara ”hej, här är jag!”. Det kändes innan som om jag inte kunde komma längre ner, men det visar sig att det finns en källare på botten.

Jag önskar så att det finns en quick fix, ge mig en tablett eller vad som helst, bara så att det kan funka. Jag är trött på min kropp, jag är trött på att det ska göra ont, både fysiskt och psykiskt. Mensvärken är så mycket värre när det är missfall, grymma kramper och jag blöder mycket mer än vanligt. Jag kan, som sagt, inte vara 100 % säker men jag kan min kropp ganska bra vid detta laget och missfall är inget kroppen glömmer. Det är intressant, jag får ingen ”åh! Jag är gravid”- känsla men missfall, ja… det känner jag definitivt igen. Det är en känsla och erfarenhet som jag önskar att jag aldrig fick uppleva eller lära mig.

Jag känner mig som ett trasigt urverk, min mens är alltid som en klocka men så går den för långsamt helt plötsligt för att sen dra igång igen, med missfall som resultat. Antar att urverket kommer i fas igen, till nästa gång. Jag kommer inte vara positiv, jag tänker inte vara optimistisk och jag tänker inte tänka ”nästa gång…” för det har aldrig funkat. Jag har hela tiden varit realistisk men är till och med trött på det. Nu tänker jag hänge mig till min negativitet och ha inställningen att det inte går, för jag måste få lov till det också, iallafall i en kort period. Innan jag går över till att vara realistisk igen, kanske kan läkarbesöket på tisdag ge mig ett halmstrå att gripa efter. Kanske, kanske inte.

Jag är trött, inte som innan, mer mentalt nu. Igår sov jag till halv tre, 14 timmar sov jag. Idag sov jag till tolv, alltså 12 timmars sömn. Har sovit mer än ett dygn och hade jag fått som jag velat hade jag sovit 48 timmar i sträck. Jag vill inte vakna för jag vill inte tänka eller känna. Jag vill bara sova.

Må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida