Läkarskräck

Så, i morgon ska jag till läkaren på Annerokliniken och jag är rädd, har ångest och är ännu mer rädd. Jag har inget emot att följa med andra till läkare men när det gäller mig själv mår jag bara dåligt av att veta att jag ska till en läkare. Jag har tvingat Felix att följa med mig, för jag vet inte ens om jag kan köra dit själv. Jag vet att det inte är något farligt men jag klarar inte av läkare. Även om jag jobbar på labb, på sjukhus med läkare är jag rädd. Jag är inte gjord för att gå till läkare.

Jag tycker inte om känslan av ovisshet, plus att jag inte ens vet vad som väntar i morgon. Undersökning? Blodprov? Bara massa babbel? En bra läkare? Om jag kan få som jag vill, alltså få hjälp, kommer jag inte söka hjälp inom Region Skåne utan hålla mig till denna kliniken. Mitt stora problem är att jag inte vet vad som väntar och jag vet inte ens vad jag ska ha för förhoppningar eller förväntningar, just nu går allt i svart. Jag har inte ens ork att låtsas att allt är ok, för det är inte ok och jag undrar hur jag ska förmedla det i morgon på ett bra sätt, utan att det blir en massa om att jag är bipolär. Jag önskar mig bara en quick fix, en tablett eller något… vad som helst. För jag är trött, dödligt och ändlöst trött på detta, jag är trött på att vara ledsen, trött på att inte känna, trött på att stänga in allt i en liten låda och låsa. Jag är trött på att tycka synd om mig själv och jag är trött på att veta att den låsa lådan kommer att sprängas, och jag vet precis vad som händer när den gör det. Ångest, tårar, mer ångest och rakt ner i ett mörkt hål.

Saken är den att jag orkar inte gråta denna gången, kanske kommer jag gråta i morgon, jag vet inte. Det jag vet är att jag är dödligt rädd. Mest av allt är jag nog rädd att få veta att allt är som det ska och det bara är att fortsätta försöka, samtidigt vill jag inte att någon ska vara fel. Jag ska gå och ta en dusch, andas och inse att det inte finns något jag kan göra just nu. Bara vänta, igen.

Så, må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida