Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har skrivit så mycket som jag vill, men livet har kommit i vägen denna veckan. Nu är jag här iallafall och tur är väl det… en sak kan jag inte förstå med livet, varför det aldrig kan gå smidigt, iallafall litegrann, bara så där så att saker och ting flyter på hyfsat men nej, varför skulle det? Idag skulle jag och min syster rensa ur hennes förråd, hon har flyttat till sin flickvän och i hennes förråd hade vi satt alla grejer som vi ville spara från pappa när han gick bort. Vi har inte riktigt haft anledning att gå igenom det tidigare och även om det snart är fyra år sen pappa gick bort är det jobbigt att gräva i, så vi har låtit det stå där, i säkert förvar. Trodde vi.

Vi gick ner till förrådet och syrran öppnar dörren, vi tittar in i hennes förråd och ser saker, som inte är hennes. Jag stod och undrade vad det var för ful jacka min syster hade hängt och vad det var för lampa, den hade jag inte sett innan. Sakta men säkert går det upp för oss att det inte är hennes saker, inget av det. Inget av pappas saker syns och vi fattar inget alls, syrran testar att öppna dom andra förrådsutrymmena för att se om vi är helt vilse i huvudet men nej, det är hennes förråd och det verkar som om allt är slängt. Borta. Pappas saker, det vi ville ha kvar och det vi ville ha kvar för att minnas. Där fanns saker som jag vill ha hem nu, få upp på väggarna, bland annat en otroligt vacker stallspegel som vi är uppvuxna med och rådjurstroféer, rådjup som pappa hade skjutit själv och gjort i ordning själv. Sånt som jag har tittat på i hela mitt liv.

Vi lär inte få tillbaka något av det, troligtvis är allt slängt precis som om det vore skräp. Skräp?! Jag vill slå någon, jag vill skrika och jag vill gråta. Mitt i all annan oro och skit dyker detta upp och jag kommer sörja igen. Vad har jag kvar av pappa nu? Halva mitt arvsanlag, ett armbandsur och en uppstoppad uggla (som jag älskar), självklart har jag kvar en del presenter och så har jag en hel massa juldekorationer från Georg Jensen men det har jag inte alltid framme och dom där rådjurstroféerna låg mig väldigt varm om hjärtat. Det är min barndom och jag förknippar dom med väldigt fina minnen. Plus att jag tycker dom är väldigt vackra, men nu kommer dom troligtvis aldrig upp på min vägg.

Jag önskar mig flyt, jag önskar att saker gick som dom skulle och jag önskar mig en stor kopp kaffe. För utöver allt så är det ett rent helvete att sluta med kaffet, jag saknar det, mina rutiner är förstörda och jag är aldrig helt vaken känns det som. Jag har konstant huvudvärk och extremt dåligt humör med jämna mellanrum och åter igen kommer det upp att jag gör väldigt mycket för att bli med barn och Felix glider omkring… han äter mindre godis, ja, han hjälper för det mesta till med maten när jag tränar, ja, men vad mer? Inte mycket och det irriterar mig till döds, det förväntas av mig att jag ska göra allt detta men vad förväntas av honom egentligen?

Dagen började bra, men gick åt helvete och jag är trött på det. Ge mig lite flyt, lite positivt och låt något gå som jag vill. Ge mig något som gör att jag orkar lite till för jag är mer än dödligt trött, det blir bara värre på jobbet eftersom många är hemma på grund av coronaviruset och detta är bara början.

Nu ska jag lägga mig i soffan och tycka synd om mig själv, tycker att jag har förtjänat att få lov till det idag.

Må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det, drick en kopp för mig också och försök att ta hand om dig.

Frida