Feminist? Javisst!

Jag är feminist. Jag slutade kalla mig själv för feminist i flera år eftersom jag tyckte att det bara förknippades med radikala åsikter som jag inte står för, började kalla mig själv för humanist men det är slut med det. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag måste kalla mig själv feminist, jag måste ta mitt ansvar och försöka förändra samhället. Det blåser i världen, på så många olika sätt och det är inga varma vindar. Det är radikalister åt alla håll och kanter, rasister, nazister, högerextrema, vänsterextrema, kommunister och så vidare. Inga åsikter, politiska eller religösa mår bra av att gå till det extrema. Det som krävs är kärlek, ren och öppen kärlek av alla de slag. Jag bryr mig inte om vem man älskar, man eller kvinna, bara det är kärlek.

När det kommer till att jag stolt börjar kalla mig för feminist igen är för att jag så tydligt märker vad min roll som kvinna är, enligt samhällets norm, när det kommer till att skaffa barn. Jag väljer att slå bakut, jag tänker inte tolerera att det är jag som kvinna som ska ha hela ansvaret. I ett förhållande som mitt och Felix, alltså kvinna och man, är man två om att skaffa barn. Jag vet att många håller med mig om det men trots det finns det en ton i samhället, en röst som jag inte tycker om. En gammeldags och tråkig röst som säger att ansvaret ligger på mig, som kvinna. Ansvaret ligger på oss, som par. Sen att jag råkar vara den som ska bära på barnet betyder inte att allt ligger på mig eller är ”mitt fel”. Det är inte bara jag som ska ”slappna av, lugna ner dig och andas” det är vi som ska göra det.

Jag hatar inte män, verkligen inte, jag är tillsammans med en man och jag älskar honom innerligt. Åsikterna som jag vill motarbeta finns både hos män och kvinnor, av alla dess slag. Män och kvinnor bör vara jämställda, det finns ingen som helst anledning att män skulle ses som det starkare könet eller att män skulle ha det lättare än kvinnor. Vi lever i ett modernt samhälle, vi har turen att bo i Sverige men det måste jobbas hårdare på ett mer jämställt samhälle. Kvinnor och mäns rättigheter är kanske lika på papper, men det finns mycket särbehandling och många åsikter som måste ändras.

Per automatik bemöter man män och kvinnor olika, först och först för att alla är olika vare sig vilket kön man än har, men det är fortfarande så att en man ska vara stor och stark och en kvinna ska vara liten, nätt och inte ens kunna öppna en konservburk. Pojkar ska resa sig upp direkt efter att dom har trillat och slagit sig, flickor får lov att gråta och man är väldigt mån om att dom inte har skadat sig. Hur rätt är det mot pojkarna? Och hur rätt är det att direkt från barnsben lära en flicka att INTE resa sig upp, borsta grusen från knäna och fortsätta leka? Pojkren som trillar ska också få lov att springa till föräldrarna och gråta, inte bara resa sig upp, borsta grusen från knäna och fortsätta leka. Rollerna som vi tilldelas som barn formar oss för resten av livet, vi måste försöka behandla flickor och pojkar på samma sätt, först då tror jag kan vi kan börja behandla kvinnor och män på samma sätt. Varken män eller kvinnor ska skambeläggas eller vara mindre värt, män ska inte blandas för att dom är män, kvinnor ska inte klandras för att dom är kvinnor. Det är inget som vi väljer, det är helt och hållet en slump. Vi är alla av samma sort, vi är alla Homo sapiens och vi behöver varandra. Flicka som pojke, kvinna som man, vi är alla här och vi behöver varandra, alltså måste vi börja acceptera varandra precis som vi är. Det spelar ingen roll vem man älskar, om det är man-kvinna, man-man eller kvinna-kvinna. Den man älskar älskar man och vi behöver mer kärlek i världen!

Så… låt kärleken flöda, säg något snällt, försök att inte ha förutfattade meningar, du vet inte vad människan framför dig har varit med om. Acceptera och respektera människor omkring dig, låt hatet försvinna och låt människors lika värde faktiskt få en mening!

Och må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Vem kunde tro det?

Jag har börjat älska träningen, det enda som är lite jobbigt är att jag är hemma sent och inte hinner umgås så mycket med Felix och våra husdjur. Men att få använda musklerna, planera övningar, lära mig nya övningar med Sara och Nahed. Jag vet knappt vad jag själv gör men tillsammans går det nog ganska bra, jag och Sara försöker vara väldigt noga med att träna tre gånger i veckan och Nahed följer med när hon kan. Idag är jag så öm och trött i ryggen och armarna så det var ett helvete att tvätta håret och det är så skönt. Tror jag behöver använda kroppen när hjärnan hela tiden går på högvarv och jag är lite ledsen över att jag inte har kommit på det tidigare. Jag har tränat tidigare, har varit ryttare i cirka 13 år, har tränat på gym innan, speciellt efter att jag opererade ryggen men denna gången är det annorlunda. Jag och Sara har pratat om det, vi tränar för att få friska och starka kroppar. Jag vill självklart gå ner i vikt också, men det är mer ett plus i kanten denna gången. Jag vill se frisk och stark ut!

Aldrig kunna jag tro att jag skulle hitta tillbaka till träningen så som jag har gjort. Det kan också bero på att jag började lära mig att spela golv i höstas och för att bli duktig på golf måste man ha en bra grund att stå på och jag vill bli duktig på golf, även om det låter nördigt. Det är faktiskt väldigt roligt! Det som är bra med träningen är att jag blir trött på annat sätt än vad jag annars är. Just nu sitter jag faktiskt nästan och somnar, det är väldigt skönt att vara trött på rätt sätt.

I morgon ska vi träna ben, det lär bli ett mördande pass. Jag ska försöka lägga upp det bra, har lite idéer men hoppas att Sara och Nahed kan hjälp mig. Har börjat följa några olika pt på Instagram, väldigt bra inspiration! Nu ska jag försöka sova!

Må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Jag har en plan

Och den gick åt helvete.

Jag är mycket för att planera, jag gör det omedvetet hela tiden, planerar min arbetsdag, planerar livet. Sen har jag inte kapaciteten att planera mat för en hel vecka men det är värdsliga ting. Jag tycker om att planera eftersom det ger mig någon form av kontroll i mitt liv, det jag kan kontrollera vill jag kontrollera. Även om det för det mesta går åt helvete med planeringarna så gör jag om det, om och om igen. Till exempel det här med barn, hade min plan gått som den skulle hade jag och Felix hade en tvååring vid detta laget, istället sitter vi här och har inget alls. (Mer än att jag fick mer hår på benen från första graviditeten, tack för den.) Jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter att planera när det ändå aldrig blir bra, på jobbet brukar det bli förhållandevis bra men det går nog oftare åt helvete än att det blir rätt. Mer för att andra människor ställer till det för mig, tack och lov har jag en väldigt bra förmåga att ändra i min planer, göra om och anpassa.

Egentligen finns det inte mycket att planera i livet, vissa saker blir bara aldrig som man tänkt sig. Ändå kämpar man, iallafall jag, förtvivlat med att försök ha någon form av planering i sitt liv. Det finns saker man kan planera, mat, sin fritid, sin träning och så vidare. Men större grejer, så som skola, vilket jobb man ska ha/får, när man ska ha barn, hus, lägenhet är nästan omöjligt och det är otroligt irriterande ibland. Men så tänker jag också att det kanske hade varit lite tråkigt att alltid lyckas planera perfekt, jag menar, det betyder ju egentligen att man alltid får vad man önskar sig när man önskar det. Livet är som livet är, en bergochdalbana, det går uppåt och så går det neråt och det är ju trots allt så det ska vara. Däremot så tycker jag att det iallafall ibland borde bli som jag planerat, jag önskar att det inte var så mycket neråt utan också lite uppåt. Jag vill också se solen ovanför molnen och faktiskt inte behöva kämpa så förbannat mycket hela tiden, jag ser självklart saken partiskt, endast från min synvinkel men det känns inte som om jag har gjort annat än kämpat dom senaste åren. Jag har inget emot att jobba för det jag vill ha, det krävs jobb för att förtjäna något, men hur mycket ska jag behöva jobba?

Det sägs att det man önskar ska man skicka ut som tankar i universum, i mina öron låter det som om man ska be till gud, och så ska din önskar uppfyllas när universum anser att det är lämpligt eller något sånt. Jag har försökt, har försökt det mesta känns det som, men jag har verkligen försökt skicka ut dom här tankarna, denna önskan, och jag väntar fortfarande på svar. Det ingår inte i min planering. Att behöva vänta, att inte kunna göra något åt det eller göra det enklare. Jag är en problemlösare, plötsligt sitter jag med ett problem som jag inte kan lösa och som jag inte kan sätta in i någon planering. Jag gör vad jag kan, det ska gudarna veta, men jag får hela tiden höra att jag ska sluta tänka på det (att bli med barn) och att jag ”bara” måste slappna av. Vadå slappna av? Alla kvinnor som har eller har haft mens borde förstå att hormonerna gör att man inte kan sluta tänka på det, som jag har sagt innan, känslor runt ägglossning, pms, kroppsliga förändringar. Allt känns vilket gör att jag inte kan sluta tänka på det, det finns hela tiden i bakhuvudet. Jag känner efter i kroppen, hur det känns, vad som händer men jag vet aldrig säkert förrän mensen kommer, igen.

I vilket fall som helst så har jag en plan. Jag ska jobba hårt på att bli friskare, få en starkare kropp och få ett hälsosamt förhållande till mat. Så mycket kan jag göra, så mycket kan jag kontrollera. Efter det hoppas jag att resten av min plan går i lås. Att det så småningom kan komma en liten unge, vår lilla unge. Efter det tänker jag inte be om mer, jag behöver inte få två barn, men ge mig iallafall ett. En frisk liten unge, det är min plan.

Må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Nödvändig isolering

Söndag. Äntligen. Eller ja, det är inte direkt så att jag egentligen gillar söndagar, just eftersom måndagen kommer i morgon. Precis som många andra har jag nästan alltid lite söndagsångest, men ändå tycker jag om just söndagar så som idag. När jag får lov att gå från sängen till soffan, i pyjamas. Äta lite sen frukost, bara sitta. Jag bryr mig inte om min träning just idag, jag får vara ensam med min egen hjärna och bara existera. Även om Felix är hemma kan jag på något sätt ladda mina sociala batterier. Jag brukar kalla mig själv för en introvert extrovert, jag älskar att vara social och är en väldigt social människa, kan lätt knyta an med nya personer, läsa av folk och anpassa mig efter olika situationen. Men jag kräver också återhämtning och egentid, även från Felix. Jag tror att han snart ska åka en helg till Kristianstad, träffa sin mamma och lite vänner som han har där och det är väldigt nödvändigt. Det var längesen jag fick en hel helg för mig själv, det är såna helger där jag verkligen vill vara ensam. Jag skriver fast med mina vänner ändå men jag har valet att låta bli. Jag får lov, på riktigt, att bara finnas.

Den biten är nödvändig för att jag ska fungera och jag måste få lov att sakna Felix med jämna mellanrum, för att vara en bättre människa och partner. Det är väldigt tur att jag har en partner som faktiskt förstår att jag behöver det, inte för att jag inte älskar honom utan för att jag är sån som person. Det är kanske inte rimligt för vissa, att jag behöver vara ifrån Felix och att jag behöver vara ensam. Just idag vet jag inte själv vad jag behöver. Jag är trött idag, på alla sätt och vis. Jag är också väldigt trött på att känns så här så många dagar som jag gör just nu, är trött på att det går så upp och ner hela tiden. Är trött på att se reklam från 1177.se för gravida överallt, är trött på att se gravida kvinnor överallt. Jag är inte avundsjuk, det måste jag påpeka, jag har bara en extremt önskan av att få vara i deras situation. Jag avundas ingen barn, eller ja… kanske dom som faktiskt inte kan ta hand om sina barn, dom som inte är lämpade att vara föräldrar. Dom är jag arg på.

Allt som allt tror jag att detta är tecken på att jag måste få vara ensam. Och just nu är jag inte ens ensam, vi har ju fått O´Malley, min systers katt. Han är faktiskt förvånansvärt bra för oss båda tror jag, han ger någon form av tröst genom att bara vara här. Med sina söta snarkningar och tillfälliga tillgivenhet. Han är definitivt en katt med sina egna vanor och regler. Jag känner mig väldigt tacksam dom gångerna han väljer att komma och ligga hos mig, något han faktiskt gör ofta för att vara han.

Kunglig katt

Jag är kanske väldigt självisk när jag ber Felix om det jag behöver, jag måste påminna mig om att fråga honom vad han behöver och det ska jag erkänna att jag är dålig på. Det skäms jag över, speciellt när jag mår dåligt är jag ännu sämre på att fråga honom. Det blir mycket fokus på mig, jag själv lägger mycket fokus på mig. Ändå händer inget, jag kommer inte till någon brytpunkt när det känns bättre. Jag får se vad som händer efter min ensamma helg, om det inte känns bättre efter det måste jag göra något annat. Troligtvis måste jag ta tag i att få hjälp, kanske genom samtal. Det var längesen jag gick på regelbunden samtalsterapi men det är kanske vad jag behöver, hos någon som inte fokuserar på att jag är bipolär utan som lägger fokus på missfallen och hur jag ska hantera det. Av någon anledning är det svårt för mig att lyfta på luren och ringa kontakten jag fick vid första missfallet ändå är det någon som jag har gjort mer än en gång i mitt liv. Förstår inte varför det tar emot så otroligt mycket, jag tror det handlar om att jag har svårt för att be om hjälp och att ta emot den. Det gäller alla, Felix, min syster, min mamma, mina vänner och vården. Antar också att det är anledningen till att jag blir så arg när jag försöker få hjälp från vården och inte får någon. Därför jag blir så arg, när jag äntligen ”ger upp” och ber om det så är det ingen som sträcker ut en hjälpande hand utan jag får bara höra ”tre missfall”. Hela tiden, tre missfall, är tvungen att vänta. Antingen på att bli gravid och få ett barn eller bli gravid och få ett missfall. Hatar det. Verkligen verkligen hatar det.

Nåja… nu är det dags att hänga upp första maskinen med tvätt. Ligger back på tvätten så får tvätta så mycket jag bara kan idag.

Må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Tyst med dig

Vissa människor ska man bara inte berätta saker för. Alla mina kollegor vet att jag har fått ett missfall, men inte mycket mer än så. Idag gjorde jag misstaget att berätta för en kollega att vi har försökt att skaffa barn (hon vet om första missfallet) men när jag berättar detta så säger hon grattis (?) och börjar prata på… jag förklarar lite lätt att det inte går så bra och att vi har försökt i ungefär två år och då jäklar… kommer allt. Att jag bara ska lugna mig och bla bla bla. Bla bla bla var ungefär allt jag hörde eftersom jag blev ganska förbannad. Är lite stolt över mig själv eftersom jag för första gången sa högt att jag inte vill höra. För att jag redan vet vad hon ska säga och jag redan har hört det så många gånger. Slutar hon? Nej. Jag säger till igen och igen. Slutar hon? Nej! Till slut gick det in att jag inte vill prata om det och då slutade han äntligen. Trodde i mitt stilla sinne att saken var avslutad men när jag gick hem försökte hon igen.

Jag förklarar IGEN att jag inte orkar höra, att det tyvärr inte tröstar mig att höra det och att det inte blir lättare för mig att veta att många andra har försökt mycket längre. Ändå, efter att jag har avslutat diskussionen igen, är det sista hon säger: ”bara aaaaaandas och ta det luuuuugnt”. JAG VET! Jag vet också att hon säger det i all välmening och med omtanke men snälla, om jag säger att jag inte vill höra eller prata om det kan man väl acceptera det? Är det verkligen för mycket begärt? Jag vill inte alltid prata om det med alla och jag vill inte höra samma sak om och om igen. Jag förstår verkligen att hon bara säger det av omtanke men jag tycker också att jag får lov att sätta ner foten och säga att jag inte vill höra det. Alla mina vänner har lärt sig att säga det på andra sätt, att inte säga att jag bara måste slappna av eller ta det lugnt. Det gör faktiskt bara ont att höra såna saker nu för tiden. Varje gång jag hör något sånt vill jag bara säga ”Tyst med dig”, som ett trotsigt barn eller liknande.

Jag har haft två missfall, vi har försökt länge, borde inte jag och Felix få lov att bestämma hur vi vill prata om det, när vi vill prata om det och om vi orkar höra på en massa ”slappna av”-snack? Jag tycker det, jag tycker att det är vår kamp och på ett vis vår ensak även om jag lättar hjärtat här. För min förhoppning är fortfarande att människor i vår situation ska hitta hit och känna igen sig och att människor som inte har upplevt situationen kan få någon form av förståelse. Jag säger inte att jag inte vill att folk ska vara positiva, det är en normal reaktion, det jag säger är att när jag ber om att inte få höra allt det där positiva är att jag ska få slippa det. För vissa dagar orkar jag inte tacka och ta emot just dina råd och när man har hört samma eller snarlika råd från många olika orkar man till slut inte bara le och nicka.

För det är grejen med hur mycket man orkar, just nu har jag mens också att att stubinen är kortare än vanligt. Mitt tålamod är inte riktigt lika bra och jag tenderar att vara känsligare också. Alltså orkar jag inte, orkar inte att le och nicka som att allt blir bra om jag bara andas och slappnar av. Det har jag ju inte försökt innan! Om någon kommer och säger att jag ska stå på ett ben, blåsa bubblor och räkna baklänges samtidigt för att bli gravid… då hade jag blivit lite förvånad. Och troligtvis testat det också. Det jag vill säga är: kom med något nytt! Överraska mig! Men när jag ber om att inte få höra, ja… låt mig slippa höra det. Snälla.

Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

27 dagar, som en klocka

Så. 27 dagar varade min menscykel, den är tillbaka till det normala direkt efter förra missfallet så det är ju skönt att veta. Räknaren är nollställd, dags för en massa väntan igen. Eller ja, vänta gör jag ju hela tiden men nu är det ”nedräkning” inför nästa ägglossning. Det som är positivt är att jag vet varför jag har varit så olidligt trött och extremt sugen på kolhydrater. Jag förstår inte hur jag kunde få en svag känsla av besvikelse igen, jag visste ju att mensen skulle komma, det kom definitivt inte som en överraskning men ändå får jag ett sug i maggropen precis när jag upptäcker det. Det är verkligen ett sug, en besvikelse som snabbt sprider sig runt i kroppen och som nästan ger mig gåshud hela vägen upp i hårbotten. Och så gör det ont rakt in i själen, riktigt jävla ont men jag kan bara göra en sak och det är att gå vidare.

Blommor och bi… (humlor)

En sak som jag konstaterade idag är att jag borde bli mamma om ca 10 dagar. Borde. Om allt hade gått som det skulle första gången, var beräknad till den 22 februari. Jag undrar om det kan vara något som också gör att jag inte mår så bra hela tiden och att det förra missfallet tog så hårt på mig. Om jag inte hade fått missfall sist hade jag iallafall varit gravid när första var beräknad, tror det hade gjort saken lättare. Eller ja, det är ju ganska självklart att det hade gjort saken lättare eftersom jag hade haft något att se fram emot, något som jag skulle ha fått vid denna tiden. Jag får vara uppmärksam på mig själv den närmaste tiden så jag inte går neråt igen, det tar så mycket energi ifrån mig och jag kan inte riktigt göra något åt det. Just nu känns det ändå helt ok, har fått mensen så nu slipper jag gå och tänka OM. För den tiden mellan ägglossning och mens är värst, nu känns det ändå som om jag kan få lite andrum och bara få existera.

Jag antar att jag bara kan fortsätta så som jag har gjort, träna, äta och sova. Jag jobbar hårt på alla tre bitarna, så jag hoppas att det kan resultera i en friskare kropp som mår bättre. Apropå det måste jag ta mig samman, gå och duscha och sen sova eftersom jag har tränat idag och jag är väldigt trött. Väldigt trött.

Så.. må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Morgonstund har guld i mund…

Eller inte. Jag avskyr tidiga morgnar. Men Min klibland går det verkligen till den extrema sidan, om jag ska hinna med min buss ska jag helst gå hemifrån 06.58, för att kunna gå i lugn och ro. Jag kan gå 07.00 också men då får jag snedda över gräsmattan (alltså typ varje morgon). Jag är en riktig hemsk snoozare.. en timme är inget konstigt för mig. Jobbigt, men inte konstigt. Jag brukar ha ca 10 min på mig att göra mig i ordning på morgonen, finns en anledning till att jag aldrig har smink. Igår och idag har jag kommit upp ur sängen 06.56, alltså har jag två-fyra minuter på mig att ta mig från sängen till dörren. Det är för stressigt till och med för mig, men jag kommer inte upp! Blir tokig på mig själv. Jag har en sån klocka som ska ”härma” en soluppgång men den dumma saken har gått sönder, den ringer som den ska men inget ljus och det är ljuset som väcker mig. Har haft stora problem med detta i flera år, det är faktiskt inte bara för att jag är lat det är helt enkelt för att jag inte vaknar. Jag sover som allra bäst på morgonen. Det är till och med så att jag fick en ”shake and wake” väckarklocka från en arbetsterapeut på psyk när jag gick på högskolan. Det är alltså en väckarklocka som har en puck som man lägger under kudden eller bäddmadrassen och som skakar hysteriskt när klockan ringer. Det är självklart ljud på den också. Problemet men den var att den hade världens största snooze-knapp precis på ovansidan, det tog nog ett och ett halvt år sen hade jag råkat slå i sönder den.

Kan då påpeka att klockan var ett lån… Tror inte Kristianstad kommun saknar den.

För att gnälla lite till om detta måste jag alltså nu köpa mig en ny väckarklocka. Behöver det där ljuset på morgonen, gärna bländande så jag inte kan ignorera att det är ljust. Funderar på att donera min klocka till Felix, så kan han ha den på sin sida. Dumt att slänga den, den fungerar i övrigt så för miljöns skull får den fortsätta bo i hushållet tills den dör på riktigt. Tyvärr är såna klockan ganska dyra, tror att jag köpte den jag har idag för 1600 kr på rea. Men men… jag måste kunna vakna. Det är egentligen lite pinsamt att en 30årig kvinna inte kan vakna på morgonen men jag har verkligen försökt allt. Även när jag sover bra, vilket jag förvånande nog har gjort, är det ett helvete för mig att vakna. Folk säger att man ska lyssna på kroppen men hade jag gjort det tror jag att jag hade snittat 10 timmar per dygn och jag mår bäst av ca sju timmar. Jag har mycket lättare att gå upp om jag har sovit riktigt dåligt, men det är nog för att jag ändå har varit halvvaken hela natten.

Nåja… det är väl ändå vad som får räknas som I-landsproblem. Dock ett irriterande problem som ställer till det för mig i min vardag. Har aldrig varit morgonmänniska och kommer aldrig att bli, min morgon börjar tidigast klockan nio. Och man bör inte prata med mig förrän jag har fått mitt morgonkaffe, har ett dåligt morgonhumör. Kan också bero på stressen jag orkar mig själv på morgonen genom att inte komma upp i tid.

Sömn är alltid ett intressant samtalsämne, alla verkar ha mer eller mindre problem. För mig började det nog precis när jag blev tonåring, inte för att jag satt uppe jättelänge men fick min första depression vid den åldern så antar att det är sammankopplat. Sömnen är så irriterande viktig, om man inte sover mår man dåligt, om man sover för mycket mår man dåligt. Jag har ofta problem på vardagarna, på helgerna går jag tillbaka till något tonårsstadiet och sover lätt 12 timmar. Kan fortfarande råka sova bort en hel dag, jag är glad om jag kommer upp mellan nio och tio. Sen tänker jag mig att dagens samhälle automatiskt ger sämre sömn, nästan alla människor är stressade, av olika orsaker och har olika sorters stress, men dock stress. Stress leder till för höga nivåer av stresshormon vilket automatiskt leder till sämre sömn. Som kan stressa en eftersom man vet att man behöver sin sömn. Egentligen är livet en evig cykel av stress. Olika sorter och olika nivåer men dock. Sen beror det självklart på vad man är för sorts människa. Jag kan hantera otroligt mycket stress på jobbet till exempel, men jag vet också att jag i längden påverkas av det. Sen stressar jag upp mig själv många gånger, eftersom jag konstant tänker på olika saker. Jobbet följer inte med mig hem, enstaka gånger, men är noga med att hålla jobbets problem på jobbet. Även om jag kan gnälla otroligt mycket om vissa kollegor och situationer, men Felix är ganska skonad från det nu för tiden. Jag och Sara pratar ur oss en massa med varandra.

Jag undrar hur mycket man ska bekymra sig över sömnen, jag menar… jag vet redan att jag riskerar att inte leva lika länge eftersom jag har sömnproblem men jag kan inte heller äta sömntabletter fem kvällar i veckan. Det har jag varit tvungen till i perioder och det är inget jag tycker om, även om jag sover otroligt bra på tabletterna. Men jag hade också en period när jag tog en och en halv och ändå inte somnade… Jag tänker att jag helt enkelt får acceptera läget och göra det bästa av situationen. Skratta mer, ett gott skratt förlänger ju livet så jag kan kanske jämna ut det på så vis.

Nu ska jag sätta mig och försöka hitta en ny väckarklocka, så jag kan börja gnälla lite mindre om den biten. Och bli lite fattigare…

Så.. må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Uppe bland molnen

Det är märkligt hur humöret beter sig. Jag har pms, vilket jag har påpekat tusen gånger nu känns det som, men jag är på väldigt bra humör. Är extremt trött men jag antar att det beror på att jag jobbade extra igår, det var nog ingen bra ide. Men i övrigt så är jag glad, känner mig ganska uppåt. Fast ändå inte, det är mycket märkligt. Kan vara så att jag faktiskt är lite irriterad på mig själv för att jag är på bra humör. Känns inte helt som om jag har rätt till det, eftersom jag borde vara arg hela tiden men jag orkar inte vara arg hela tiden. Jag tror att jag fortfarande är uppe bland molnen efter tatueringen, finns faktiskt inte mycket som kan mäta sig med bodymodyfications när man är nere. Möjligtvis shopping. Tyvärr kostar allt pengar, men när det kommer till mina bodymods brukar det inte bekymra mig.

Jag misstänker även, mycket starkt, att jag har gått in i eller är på väg in i ett skov med hypomani. Eftersom jag gick ner i en rejäl depression efter missfallet är det egentligen bara att vänta. Det som är konstigt är att jag sover ganska bra, men jag ska väl vara glad så länge det varar! Jag gillar mina maniska perioder, det har jag alltid gjort. Full fart, mycket energi, glädje och mer fart. Sen å andra sidan vet jag att det inte är bra och jag vet definitivt att jag har alldeles för många skov, borde prata med min läkare angående mediciner. Jag inbillar mig att det är tillfälligt.. men eftersom jag faktiskt förtjänar att må bra och ha lite gråzoner, inte bara svart och vitt, måste jag ta tag i den biten. Problemet är att nästa steg är Litium och den är inte lämpligt att börja med om man försöker skaffa barn, det tar väldigt lång tid att ställa in den. Plus att en vanlig biverkning är viktuppgång på cirka tio kg…

Det kan också vara så att jag är väldigt lugn inför denna mensen eftersom jag är väldigt säker på att jag kommer få mens, jag brukar vara lugnare då. Blir inte så stor besvikelse när den kommer, jag är redan ”rätt” inställd om man säger så. För det känns inte ens om om det är lönt att hoppas denna månaden, på grund av missfallet vet jag inte ens om min ägglossning verkligen kom när den skulle enligt appen. Vet inte hur kroppen reagerar när man får ett så tidigt missfall. Kan hända att det är lugnet som gör att jag kan vara på bra humör eller så försöker jag inbilla mig det så jag slipper inse att jag har ett skov. Vem vet…

Nu är iallafall månaden över, veckans värsta dag. Det var en väldigt måndagig-måndag. Höll på att försova mig, glömde träningskläderna, sena tåg, datorsystem som beter sig konstigt, supertrött hela dagen. Så ja, en väldigt måndagig-måndag. Därför tänker jag nu avsluta denna dagen, följa mina rutiner och gå och lägga mig. Klockan är fem i tio, rutiner ÄR extremt viktiga för mig och klockan tio borstar man tänderna. Så det så.

Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Efter regn kommer solsken

Kanske. Jag bor trots allt i Skåne, idag har stormen Cirara dragit in över landet. Det blåser, regnar och är allmänt eländigt väder. Jag har varit inne och jobbat extra på patologen, är övertrött och på förvånansvärt bra humör. Jag har alltid tyckt om stormar, även om det inte var helt trevligt att vara ute i den. Men det är tröstande och imponerande att se vad naturen kan göra. Idag är en dag där jag borde varit nerbäddad i soffan, druckit te och bara laddat batterierna inför den nya veckan. Istället gör jag precis tvärt om och inte nog med det så gör jag precis det som jag sa att jag inte skulle göra. Jobba extra. Men jag kände att jag orkade, även om jag inte hade minsta lust att ta tåget 06.08 i morse… avskyr egentligen att jobba just på söndagar men det bestämdes söndag denna gången så fanns inte mycket att göra åt saken. Mer än att säga nej och det ville jag inte, först och främst är det en massa patienter som väntar på sina provsvar och sen har jag två karensdagar till nästa lön. Och lite mer än sju timmars kvalificerad övertid ger en ganska bra peng.

I morgon är det måndag. Har tre dagar på rättsmedicin att se fram emot, alltid lika skönt att få jobba där. Kanske därför jag är på bra humör också, jag vet inte. Jag har pms men den har varit ganska mild denna gången, även om jag gråter till det mesta och har kort stubin. Just nu är jag helt mosig i huvudet, glömde ta min kvällsmedicin igår vilket resulterar i otroligt dålig sömn, vilket gör att jag blir konstigt trött. Illamående och fryser som en galning. Tyvärr så får jag skylla mig själv, eftersom jag glömde att ta den.

Ny vecka, nya tag. Ska följa med mamma till läkare i morgon, neurokirurgen, hon ska kanske operera nacken igen. På ett sätt hoppas jag det, hon behöver få mindre ont, men jag blir orolig av att veta att hon kanske ska opereras. I vilket fall som helst följer jag med för att man ska aldrig gå ensam på ett sånt läkarbesök. Det är så svårt att uppfatta vad läkaren faktiskt säger, fast så hänger man upp sig på något ord och hör liksom inte mer än det. Plus att jag ska ifrågasätta allt! Det är min mamma det handlar om, allt ska bli rätt. Hennes nya läkare heter Emma, det är ett gott tecken med tanke på att min syster heter Emma. Och en av mina bästa vänner.

Får se vad denna veckan har att bjuda på… mensen lär komma så det är ju otrevligt. Men får göra det bästa av situationen. Jobba på vanorna, äta, träna och sova.

Apropå sova… nu tänker jag gå och ta en dusch och sen krypa ner i soffan igen. Har redan en urgullig sambo som ligger och sover i andra änden av soffan, har inte riktigt hjärta att väcka honom. Han får sova lite till..

Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig!

Frida

Inget är som väntans tider

Har skrivit om detta innan men tänkte att det här med tid kan få ett helt eget inlägg. För tid är en känslig punkt och en stor del i att försöka skaffa barn. En månad är lång tid, men ett försök låter så mycket bättre. Fick tipset av en av mina bästa vänner, att se det som antal försök och intre månader, måste säga att det är ett nytt sätt för mig att tänka men funkar till viss del. För det är fortfarande fertila dagar som räknas, det är datum för förväntad ägglossning och det är dagar med pms. Och för det mesta dagar med mens och mensvärk, dålig hy och humörsvängningar. det ÄR svårt att se allt det som ett försök men det låter väldigt mycket mindre än en månad. För att inte prata om två och ett halv år. Det är cirka 30 försök. Det låter mycket och det ÄR mycket. Sen är allt relativt, jag ser inte ner på par/människor som har försökt i ett halvår och jag hoppas inte att andra ser ner på oss för att vi ”bara” har försökt i två och ett halv år och inte tio år.

Alla tampas vi med tiden, hur det än är. Jag får ofta höra att jag är ung, jag behöver inte stressa. Det har dom säkert rätt i men jag känner mig gammal och mycket av det har nog att göra med att vi inte har några barn. Hade vi haft ett barn tror jag inte att jag hade tyckt det var så jobbigt att fylla 30. Men jag är ganska säker på att mycket utav den känslan grundas på samhällets syn på det hela, jag och Felix har snart varit ett par i tio år. Bott ihop i… typ 7 år. Vi köpte större lägenhet för tre år sen och vi har inga barn. Vi passar liksom inte in i samhällets ideal av ett par/familj. Jag kan märka sånt tydligt på jobbet också, jag kan ju alltid ta sena patientprover eftersom jag inte har barn…? Självklart är det bara någon enstaka person som har den åsikten men den finns och den irriterar mig, jag har ett liv. Även utan barn. För trots att jag är ung, att jag får höra att jag har tid får jag ändå frågan ”när ska ni ha barn?” och den har jag fått från vissa i många år, sju år kanske. Det gör inte saken mindre stressigt. Det känns tyvärr som om tiden rinner mellan fingrarna. En fantastisk kommentar jag har fått, av en ”vän”, var att ”det är nog bäst att ni börjar försöka skaffa barn nu. Det är ju inte säkert att DU kan bli gravid” (OBS: att jag som KVINNA inte kan bli gravid). Det fick jag höra för ca fem år sen, tro mig. Finns det en kommentar som gör ont så är det den. Speciellt när situationen ser ut som den gör nu.

Men saken är den att varken jag eller Felix har varit redo, jag har inte velat lägga tid eller pengar på annat än mig själv och Felix. Jag har tatuerat mig mycket, vi har rest någon enstaka gång men mest av allt har vi haft tid och ork för varandra. Plus att ingen av oss ansåg att det var särskilt lämpligt att försöka skaffa barn när vi bodde i en etta på 39 kvadratmeter. Det jag önskar är att någon hade berättat för mig att det är bra att sluta med preventivmedel ett år innan man ens vill börja försöka, tror allt hade varit lugnare då. Nu ligger jag liksom ett år back, ett år som jag kunde ha använt för att få kroppen i balans igen. Åter igen, väntan och tid. Allt är bara väntan och tid. Jag kan inte göra något åt saken nu, bevisligen. Och det är fakta att vissa blir gravida jättesnabbt och andra inte. Jag kan inte gå och gräma mig över det, däremot så irriterar det mig och kan göra mig arg emellanåt. Just för att jag är en människa som vill ha fakta, när jag googlade runt efter att ha slutat med minipiller kommer det inte upp någon fakta direkt. Det är olika ”mamma-sidor” som berättar erfarenheten. TUSEN OLIKA. Ingen ren och klar fakta och jag undrar varför. Kvinnovården ligger inte högt i kurs, det märks.

Jag är ledsen över den förlorade tiden, all oro, sorg och smärta som vi kanske hade kunnat slippa på ett annat sätt. Sen är det också så att det som inte dödar, det härdar. Livserfarenheten är en av dom viktigaste delarna i livet, jag kommer aldrig ångra några men jag hade velat slippa vissa. Ett missfall hade räckt, med tanke på hur det gick till också. Jag hoppas att det kommer vara värt allt, ibland säger jag till Felix att jag inte vet om jag vill längre. Jag tror det är svårare för kvinnan när det kommer till tiden och all väntan. Det är trots allt vi som får genomgå alla hormonella förändringar under månaden, alltså känner vi av tiden mer. Jag har en tendens till att räkna ner dagarna till mens, tror att många har det. Men en dag känns så lång när jag tänker på det så, plus att jag vet att jag har ett litet litet hopp varje månad. Det gör ont varje gång det krossas, efter första dagen för mens är det ännu mer väntan. Och tiden bara rinner iväg.

Det är fascinerande hur tiden uppfattas olika i olika situationer, väntar man på något bra känns det som om tiden aldrig kan gå tillräckligt snabbt men om man går och är ovetandes om det är något bra eller dåligt man väntar på känns tiden både som kvicksand och som betong. Det rör sig för snabbt, man hinner inte med, samtidigt som att allt bara står stilla.

I slutändan går livet ut på att göra så smycket som möjligt medans man väntar, för vänta gör man alltid. På ett eller annat. Lika bra att försöka göra absolut så mycket som möjligt, utan att ångra något av det man väljer att göra.

Så.. må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida