Lycka är…

Att tatuera sig.

Just nu mår jag bara bra, har två nya drakar från ”How to train your dragon” på låret. Det blev en 4-4,5 timmar lång sittning idag och det var precis vad jag behövde. Jag gjorde en som är glad och lycklig, den andra ser lite utmattad och liiiiiite gulligt deprimerad ut. Alltså, passar mig som hand i handsken. Nästa sittning är bokad, i maj, för att jobba mer med ifyllning, skuggning och bakgrund. Då ska även en av mina bästa vänner tatuera sig så det blir en heldag bara för oss.

Jag är så trött, så glad och ännu mer trött. Jag kommer äntligen få sova ordentligt i natt! Sover alltid som ett barn när jag har tatuerat mig. Att tatuera sig är en av dom bästa sakerna som finns, även om det gör så förbannat ont. Men processen och slutresultatet är så underbart. Mina tatueringar tröstar mig och jag tycker att jag blir vackrare med dom på min kropp.

Ber om ursäkt att det inte kom något inlägg igår men jag var dum nog att gå över och jobba över på patologen efter min arbetsdag på rättsmedicin så jag kom inte hem förrän vid halv tio, dumt att jobba så länge men tiden går fort när man har roligt (och det är roligt att jobba över med en av sina bästa vänner).

Det blir ett väldigt kort inlägg idag, i morgon blir det bättre.

Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

”Jag vet inte vad jag ska säga”

Och det är helt ok.

Vad ska man säga när någon kommer med dåliga nyheter överlag? Om någon kommer och säger att en anhörig har avlidit, då kan man inte göra mycket mer än att betala sorgen. Erbjuda sig att finnas till och ge en kram. Om någon kommer och berättar att man har fått ett missfall är det lite svårare, eftersom det är en sorglig situation men man vill ändå ”väva” in något positivt i det brukar det kommer en hurtig, positiv vändning. Det löser sig ska du se, det kommer när det kommer, det kommer när det är dags, det är normalt med missfall. Samtidigt som man får ett beklagande måste det där äckliga positiva vävas in. Helt ärligt, ibland vill jag inte höra det. Jag VILL få lov att höra att det ÄR orättvist, att det är för jävligt. Att någon är arg med mig, inte ledsen och inte beklagande. Utan arg.

Jag vill inte heller höra hur normalt det är. Jag vet att det är normalt, bara för att det är normalt betyder inte det att jag vill uppleva det. Det är ganska normalt med cancer också, inte fan vill man ha det! Jag blir inte tröstad av tanken att det är normalt. Jag blir inte mindre orolig över att något är fel på mig och jag blir inte ”lättad” av hur normalt det är. Vill kräkas på ordet. Eller slå ordet in i en betongvägg, riktigt riktigt hårt. Jag hatar verkligen det ordet just nu. Så snälla, kom inte och säg att det är normalt. För mig är det inte normalt och jag tror inte att något som har fått missfall tycker det, även om statistiken säger det.

I vilket fall som helst är det ok att inte veta vad man ska säga, som jag har skrivit innan vet jag knappt själv vad jag vill att någon ska säga. Och frågan är om jag själv hade kunnat säga något vettigt till någon annan som fått missfall. På ett sätt är det lättare om en situation bara är sorglig, som vid ett dödsfall. Då finns det inget positivt omkring, mer än att tiden läker alla sår (fast det är inte sant), och att man kan erbjuda sin sympati och visa empati. När det kommer till situationer som både är negativa och konstigt positiva tror jag att man helt automatiskt försöker se saken från den ljusa sidan. Och det är väl bra att någon försöker pigga upp en men för min del går det liksom inte in. Och jag kan, tyvärr, bli väldigt irriterad när någon försöker vara positiv. Även om jag döljer det bra, det är inte den andra personens fel att situationen är som den är och personen i fråga vill bara hjälpa.

Jag vet också att jag kan vara otroligt svår, med människor som jag är tillräckligt bra vän med kan jag vara otroligt negativ. Jag kan tyvärr slänga med med kommentarer som får människor att bli obekväma, det är svårt att på ett bra sätt svara på kommentaren ”äh, det blir ändå inget” eller ”det är väl lika bra” (snälla exempel). Sen är jag en ingrodd pessimist, i mitt privatliv, kan något gå åt helvete så kommer det med all säkerhet göra det. Och om man ska få något gjort är det lika bra att man gör det själv. Det är min inställning, jag ÄR pessimist. Eller realistisk pessimist brukar jag säga, för jag väljer inte aktivt att se saker extremt negativt utan gör bara en konsekvensanalys och räknar med att det kommer hända något. Jag tycker det är skönt, för om det nu går bra får jag den stora glädjen att verkligen bli glad och om något händer är jag redan förberedd. Alltså, realistisk pessimist. Så kom inte och säg att jag ska vara optimistisk, det har hänt en eller två gånger och då gick det verkligen åt helvete.

Med andra ord är jag svår att ”pigga upp” och det är svårt att få mig att se positivt på något, speciellt när det redan har hänt. Typ som med missfallen, jag menar.. inte nog med att det hände en gång (och då var jag inte rädd för missfall) så hände det två gånger. Alltså, i min hjärna, är det en trend och kan lika bra hända hundra gånger till. För mig är det svårt att se saken positivt när den redan är förknippad med något negativt. Jag kan tänka mig att det är svårt, hur ska man pigga upp sambo/vän/familjemedlem när det inte går in i allt det där mörka? Den enda som kan göra något åt det är jag och det tänker jag inte göra något åt. Det är min sköld i livet och har varit hela mitt liv, att INTE se positivt på saken.

Självklart är det helt annorlunda på till exempel jobbet, jag får mycket beröm på mina medarbetarsamtal att jag är så positivt (ganska skrattretande, jag vet). Däremot har jag ett genomgående drag som gör min pessimism lite… lättare kanske. Jag är problemlösare, problem är till för att lösas. Därför har jag själv tagit kontakt med Annerokliniken, jag har ett problem och det ska lösas. Pessimist ja, men ännu mer problemlösare. Om ingen annan hjälper mig så hjälper jag mig själv och letar lösningar, förklaringar och förhållningssätt.

Slutpoängen med det hela är att det är helt ok att inte vet vad man ska säga. Jag hade inte vetat heller. Jag ber bara om en sak. Säg inte att det är normalt.

Så.. må ditt kaffe alltid vara som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Rensa upp och sortera

Som jag nämnde i mitt förra inlägg är det total oordning i mina bokhyllor i hjärnan. Just nu ser jag min hjärna som ett rum, typ mitt eget när jag var student. Papper överallt, böcker på bord och stolar. Disk lite varstans och ikeapåsar med både ren och smutsig tvätt. Kanske en eller två kaffekoppar gömda under något papper. Glöm inte pennor av alla dess slag, block, post-it och en liten bortglömd macka i fönsterkarmen. Så känns det i min hjärna just nu, det är en virvelvind som kör runt och gör oreda samtidigt som en annan liten filur plockar bland papper och försöker ordna upp allt. Den stackars lilla filuren får jobba väldigt hårt kan jag säga.

Tack och lov klarar jag ändå av att hålla alla bollar i luften, även om jag är lite förvirrad i princip hela tiden. Men det går, jobbet håller ihop. Det har varit ännu mer full fart idag, men har haft koll hela tiden. Jag tror det är därför jag tycker det är skönt att jobba när jag har det så här, med all oreda i huvudet, för på jobbet har jag koll och jag har kontroll. Jag vet vad jag ska göra, hur jag ska göra och det bara ska göras. Det är som att jag har en liten pärm med papper, just dom papperna ligger i ordning och den lilla filuren i mitt huvud håller hårt i den medans virvelvinden far runt. Allt detta resulterar i att jag bli väldigt trött när jag kommer hem, i morgon är sista dagen på patologen innan jag går över fem dagar på rättsmedicin. Patologen är avsevärt mycket stressigare, så snart kommer fem dagar när jag har tid att tänka och sortera upp. Men… korkad som jag är ska jag jobba övertid på patologen på torsdag, efter att jag har jobbat på rättsmedicin. Tur för mig ligger arbetsplatserna vägg i vägg. Hade lovat en av mina bästa vänner att inte jobba över på ett tag, men har haft karensdagar… plus att det är synd om patienterna vars prov står så länge. Och just den arbetsstationen är en av mina favoriter, så det blir nog bra. Är ledig på fredag (tatuering) så det blir bra! Hoppas jag… behöver bara få lite ordning.

Jag blir väldigt orienterad på kontroll och ordning när min hjärna är så här. Jag försöker kontrollera det jag kan, även om jag inte alltid lyckas är det en skön känsla. När jag väl har kontroll. Tyvärr är ju läget så att livet gör som det vill, det sägs att om man önskar något tillräckligt mycket och ”sänder ut det i universum” kommer det tillbaka. Jag undrar hur mycket man ska behöva önska. Jag vill bara ha ordning och reda, lugn och ro i mitt huvud. Och så vill jag ha ett barn.

Det stora fokuset jag måste ha just nu är att få ro. Ändå kommer jag på mig själv med att fylla upp min tid och mina tankar med sånt som jag tror att jag kan kontrollera, jag vet innerst inne att det inte funkar och att jag troligtvis kommer göra en kraschlandning snart men just nu får det vara så. Sen får jag ta resten när det kommer.

Så.. må ditt kaffe alltid vara som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Just nu, eller dom senaste tre veckorna, driver mitt humör mig till vansinne. Jag har självklart varit arg och ledsen över missfallet, vilket ledde till en mindre depression och just nu pendlar jag väldigt mellan upp och ner. Väldigt upp och väldigt ner. I ena sekunden kan jag var glad, sprallig och full av energi för att i nästa sekund bara vilja sova i två veckor. Det tär något fruktansvärt på mig, jag blir trött bara av det. Och så är det allt utöver ens eget humör, jobbet påverkar, Felix påverkar, vänner påverkar.. och så vidare. Det blir jobbigt både för Felix, min familj och mina vänner när jag har det så här. I ena sekunden mår jag bra och i nästa vill jag bara skrika och gråta. Och försök att förklara det för kollegor! Kollegor som du inte direkt tycker har något med saken att göra… Tack och lov är jag väldigt duktig på att hålla allt i schack på jobbet, men ibland så sipprar det ut. När jag är uppåt märker alla av det, det är full fart non-stop. När jag är nere ska jag vara extremt nere för att det ska gå ut över jobbet, dom som är mina vänner på jobbet märker det självklart mer men det krävs väldigt mycket för att jag inte ska kunna hålla ihop när jag är där.

När jag kör full fart så gör jag det verkligen också, har inte direkt någon ro till något alls utan allt ska göras, det ska göras snabbt och det ska (självklart) göras jävligt bra. Mycket av det jag skriver om nu är arbetsrelaterat, jag befinner mig trots allt på jobbet minst 8,5 timmar om dagen och jag är väldigt engagerad i mitt jobb. För engagerad många gånger, har perioder när jag jobbar, kommer hem, tänker jobb, drömmer jobb och så går jag upp och jobbar igen.

Iallafall, har mer som upptar mina tankar just nu. Innan förra graviditeten så bokade jag en tatueringstid nu till fredag, 7 februari, som jag (tack och lov) inte hann avboka så nu jäklar ska det tatueras! Jag hade en tanke när jag bokade tiden och nu har jag ändrat mig, vet ungefär vad jag ska göra men har inte hittat den perfekta bilder. Alltså har jag tre dagar på mig att hitta utav vad jag faktiskt ska göra. Inte för att jag har panik över det, det löser sig alltid. Har hittat bilder måste bara bestämma mig. Det jag vet är att jag kommer hem med minst en ny drake från ”How to train your dragon” som sällskap till den jag redan har, vilken drake det blir…ja.. det får vi se.

Vet inte om jag ska se fram emot vilket humör jag är på i morgon eller hur många svängningar jag får, det jag hoppas är att jag får sova ordentligt och har rejäl träningsvärk efter kvällens pass på gymmet. I morgon och på onsdag är det långa dagar på jobbet, så jag hoppas att det blir mer sol och mindre pannkaka. Även om det är väldigt gott med pannkakor..

Jag ber om ursäkt om inlägget är lite rörigt, känner att hela min hjärna är lite rörig just nu. Totalt oordning i bokhyllorna där inne. Men jag hoppas att ditt kaffe alltid är så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Hormoner, pms och mens

Det finns många anledningar till att jag inte uppskattar när någon säger ”sluta bara tänka på det” när det kommer till att skaffa barn eller bli med barn. Speciellt kvinnor faktiskt. Alla som har en livmoder och en menscykel inser förhoppningsvis att det inte bar är att ”sluta tänka” på något som hormonellt jagar dig dag som natt. Hade det varit så att jag inte hade känns någon skillnad alls i min kropp under de 27-28 dagarna under min menscykel skulle jag kanske kunna koppla bort allt och inte tänka på det. Men med tanke på hormoner och sms är det ganska jäkla svårt när ens egen kropp hela tiden påminner en. Om jag märker att jag har väldigt tydlig pms förstår jag att jag inte är gravid, och blir lite ledsen, sen tänker jag att jag inte ska tänka så utan vänta och så finns det kvar ett litet litet hopp. Som KROSSAS totalt när mensen kommer.

Sen gör jag om detta, månad efter månad, men får höra att jag ska slappna av och sluta tänka på det. Ska jag låta bli att tänka på vilka dagar som det är högst chans att jag blir gravid eller ska jag sluta tänka på min pms när den kommer? Med andra ord borde jag strunta i allt och bara hoppas på det bästa? Saken är den, jag fungerar inte så. Jag tror att alla som försöker skaffa barn har ”planeringen” i sitt liv. Planering hit och planering dit och varje gång mensen kommer så omkullkastas allt igen.

Just nu väntar jag på min mens, 9 dagar kvar, pmsen är redan ett faktum och jag är trött. Det är också en av grejerna, att vänta. Först väntar man på ägglossning, sen väntar man på mens. I vårt fall, förra gången jag blev gravid, väntar man på ett möjligt missfall. Vänta vänta vänta… fungerar inte alls på en människa som jag, som inte har något tålamod alls. Allt går för långsamt samtidigt som tiden går för fort, jag är redan 30 år. Det känns som om det är 100 år sedan vi påbörjade denna resan och ändå är det”bara” snart tre år sen. Snart 36 menscykler som vi har väntat oss igenom, vad känns bäst? Tre år eller 36 cykler? Jag vet inte. Det jag vet är att det är samma sak varje månad, mens -> ägglossning -> väntan -> mens. Om och om igen. Och så ska jag inte tänka på det?

Jag har en ganska jobbig pms, en variant som kallas pmd där ”d” står för ”depression”. Alltså tenderar jag att bli nedstämd eller deprimerad två veckor per månad, utöver alla känslor som man i vanliga fall har runt pms och mens. Min läkare inom psykiatrin har gett mig en så kallad selektiv behandling, från ägglossning från till mens ska jag ta en svag antidepressiv medicin för att slippa den tyngsta biten. Det har faktiskt hjälp väldigt bra, denna månaden testar jag att vara utan. Mest för att se så att det verkligen hjälper och inte är någon form av placebo i min hjärna.

I vilket fall som helst, att säga till mig att jag ska ”sluta tänka på det” eller ”slappna av” är ganska jävla omöjligt när man hela tiden har hormoner som susar omkring i kroppen och gör sitt. Inte nog med det så går jag och känner efter mycket mer, försöker känna skillnader i kroppen, hur jag mår och om något känns minsta lilla annorlunda blir jag orolig eller får ett litet litet hopp. Det ”roliga” är att jag varken första eller andra gången kopplade att jag var gravid förrän jag tog test. Visst, nu senaste gången hade jag en känsla, men ingen sån ”Åh, jag är gravid!”-känsla som vissa påstår sig känna. Vet kvinnor som säger att dom visste direkt vid befruktningstillfället att dom var gravida, har ingen aning om hur det skulle kännas för jag märker inget så där direkt. Däremot vid mitt andra missfall visste jag det i samma sekund som det hände. Den känslan känner man igen.

Just nu går jag alltså omkring med pms och ett ytterst litet hopp, precis som alla andra månader. Ett ytterst litet hopp som med all säkerhet kommer krossas till atomer, igen. Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig men det gör man inte, det är bara olika mycket hopp månad till månad. Alltså är det olika grader av ”krossad” från månad till månad. Vissa månader vet jag om att jag ska få mens så det är bara väntat, andra månader har jag gått och inbillat mig något och därmed fått ett större hopp och blir då mycket mer krossad. Men varje månad är det en liten liten liten bit i mig som… dör. Det låter väldigt dramatiskt men någonstans är det en sorg varje månad. Och sorgen vid båda mina missfall följer liksom med, det försvinner inte.

Jag hoppas att den dagen när jag blir gravid och allt går bra, att den sorgen som följer efter mig blir mindre. Inte försvinner men att den blir så där liten så jag kan lägga undan den i en låda. Låta det bli en ”livserfarenhet” och att mens bara kan få återgå till att vara irriterande, inte en sorg.

Så.. må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Så onödig ilska

Så många onödiga konflikter, så många onödiga småbråk och tjafs som gravidförsök leder till. Så mycket negativitet när det borde vara något positivt. Jag ser saken på ett sätt och Felix på ditt annat. Jag känner så mycket ansvar eftersom jag är kvinna. Det är i min kropp som cellsklumpen ska leva och frodas i. Felix har ”ett jobb”. Vi vet att han fungerar eftersom jag har blivit gravid två gånger, är hans del avslutat nu? Är det bara jag som ska ta ansvaret och ta hand om mig själv? Äta rätt, motionera, sova ordentligt, inte stressa och så vidare. Känns som om jag kan gå på i evigheter om just vad JAG som kvinna behöver göra. Jag har känt mig ensam många gånger och tror det kommer fortsätta så. Vi står enade men jag känner mig ensam.

Vi har pratat om det, vi har tjafsat om det, vi har småbråkat om det. Jag har gråtit, Felix vill undvika att prata om saken. Jag försöker få honom att förstå att jag inte kan bli gravid på egen hand, att vi är två om det. Han är påverkad, han är ledsen men han pratat inte. Jag behöver höra hur han mår, jag behöver höra att han förstår problemet i den ekvationen är att han aldrig kommer förstå mig och jag kommer inte förstå honom. Dels för att vi är två olika människor och dels för att vi faktiskt är av olika kön. Han förstår inte vad jag går igenom och jag förstår inte vad han går igenom. Men, självklart, anser jag ju att jag har det värst. Det ska jag erkänna. Jag tycker att han ”glider” igenom och det är en känsla som just leder till mycket onödiga små konflikter. Och som tar mycket av min energi eftersom man blir väldigt trött av att var arg och det kommer aldrig något gott utav att vara trött.

Jag tror att jag väldigt snabbt blir triggad och arg när någon ens nämner vad jag kan göra för att underlätta. För det är en liten anarkistisk feminist som skriker i mitt huvud, varför i hela fridens namn är det bara mitt ansvar som kvinna att ända på mitt sätt? Varför döms det så snabbt i samhället att det är kvinnans ”fel”? Trots att det i väldigt hög utsträckning är mannen det är fel på. Är det en jäkla svårt att inse att man är två om att skaffa barn? Iallafall om man lever i ett förhållande.

Sammanfattningsvis är det många saker som gör mig arg, vilket leder till konflikter, tårar, ångest, nedstämdhet och i vissa fall depressioner. Vilket leder till att det bara blir svårare att bli gravid och därmed är cykeln sluten. Yay. Hur jag än vänder och vrider på det är situationen svår, ibland känns det till och med hopplöst.

Tack och lov är jag och Felix inte ett par som bråk-bråkar. Vi har, på snart tio år, egentligen bara haft fem eller sex stora bråk/gräl. Men då har det också varit riktigt illa. Men att jämnt gå omkring och vara lite små irriterad eller sur gör att ingen av oss mår helt bra. Jag vet hur jobbigt jag kan vara, har jag en dålig period är jag ännu värre. Jag har svårt att se det han faktiskt gör eller förbättrar och ser bara det som jag alltid har sett. Jag får skygglappar och gräver ner mig, blir arg, blir trött, blir ledsen. Får inte sova ordentligt, drömmer för mycket och blir ännu tröttare. Åter igen är cykeln sluten. Många gånger känns det som om jag stampar vatten och hur mycket jag och Felix än pratar slutar det med att största delen av ansvaret ligger på mig. Som kvinna. På ett sätt är det oundvikligt men jag känner att samhället också väljer att lägga i princip allt ansvar på mig, som kvinna.

Testa att googla ”bli gravid” eller liknande. Det står inte så värst mycket om vad en man kan göra, men vad vi kvinnor kan göra är oändligt! Husmorstips, råd från mammor, råd från sjukvården. Jag skulle önska mig följande tips och råd:

”hur du som man kan underlätta för din partner: börja med att fråga vad du faktiskt kan göra, vad du kan hjälpa till med och hur du kan underlätta din partners vardag. Kan du möjligtvis ta mer ansvar i hemmet? Du kan kanske laga mat eller städa någon gång utan att din partner har bett om det. Vem vet, när du minskar din partners stress på den biten kanske det blir lättare att få barn, med mycket ansvar kommer och stress. Sätt din ner och tänk på vad just du kan göra för din partner”.

En liten tanke bara… vem vet, det hade kanske faktiskt underlättat om såna tips fanns att läsa när man googlar…

Så, må ditt kaffe alltid vara som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Väldigt personlig brev

Jag har precis ägnat lite tid åt att läsa ingeom inläggen som jag har lagt ut än så länge och insåg att jag inte har berättat något om mig själv. Om situationen ja, men inte om vem jag är. Så jag tänkte helt enkelt skriva ett väldigt personligt brev. Kanske inte världens mer intressanta inlägg men det kan kanske vara kul för dig att veta lite mer.

Mitt namn är Frida, det har du nog räknat ut. Jag är 30 år och bor i Landskrona med min sambo Felix, två undulater och numera en katt. Jag jobbar som biomedicinsk analytiker 50 % på klinisk patologi och 50 % på Rättsmedicinalverket (RMV) i Lund. Jag jobbar med saker som du antingen tycker är väldigt äckliga eller så tycker du att det är väldigt intressant. På patologen jobbar jag med allt som opereras bort, från armar och ben till små små tarmbiopsier. Många gånger handlar det om cancerdiagnoser. På rättsmedicin jobbar jag med vävnadsbitar från avlidna för att undersöka dödsorsaken. Båda mina arbeten handlar om samma sak, histopatologi. Jag älskar mitt jobb. Jag jobbar oftast för mycket och lägger otroligt mycket energi i mitt jobb vilket leder till att jag inte alltid har energi till något annat. Erkänner glatt att det har blivit mycket bättre sen jag började på RMV.

Jag är bipolär typ II vilket innebär att jag pendlar mellan depression, hypomani (mildare än det som kallas mani) och ”vanlig”. Jag har medicinering för detta och, eftersom jag inte vet annat, tycker jag att jag fungerar ganska bra. Jag vet inte riktigt hur mycket ”vanlig” jag är. Jag brukar förklara det på så sätt att jag är svart och vit, medicinerna gör att jag får leva i dom mer normala gråzonerna. Mening är att jag inte ska pendla alls när jag äter mediciner men tycker, som sagt, att detta fungerar hyffsat. Jag vet att det är dags att titta på Litium men det går inte att börja på den medicinen och försöka skaffa barn. Det är ett heltidsprojekt att ställa in Litium har jag hört (har också hört att en biverkning är viktuppgång och att 10 kg är vanligt…). Jag definierar mig inte som person genom min diagnos, jag har en diagnos och det är inte konstigare än så. Psykisk ohälsa bör vara lika accepterat som fysisk. Punkt slut.

Jag har faktiskt lite hobbys, även om jag inte alltid tycker det. Jag vet inte om alla räknar det som en hobby/intresse men en sak som jag älskar är bodymodyfications. Jag har en hel del tatueringar, lite piercingar och fem så kallade ”Subdermal implantat”. Med andra ord former/figurer i silikon som läggs under huden för att man ska kunna se konturen igenom. Låter skumt, jag vet, men det är svårt att förklara. Googla! Detta intresse gör också att folk kallar mig för sjuk i huvudet, men det gör mig inget. Jag älskar det och det är huvudsaken. EN sak till, Big city tatoo i Ängelholm är den härligaste studion någonsin! ÅK DIT!

Ett annat, märkligt, intresse som jag har är att lägga ”Diamanttavlor”. Det fungerar som ett broderi, små 3×3 mm fyrkantiga ”pärlor” med olika nummer/symboler. Lägg rätt pärla på rätt symbol på en klistik duk med förtryckt mönster och så har du en diamanttalva! Tips: http://www.diamanttavlor.se

Och så böcker. Massor av böcker. Att läsa böcker, lyssna på böcker, läsa om böcker. Böcker. Jag behöver inte säga mer, bara ordet bok är nog.

Den senaste tiden har jag även kommit igång med träning, trodde aldrig att jag skulle säga det ingen men jag älskar att träna. På gymmet! Jag vill bli stark, jag vill att min kropp ska vara frisk och hålla hela mitt liv. Om man sen går ner dom där 5 kg som man alltid pratar om skadar ju ingen… men fokus ligger på en hälsosam kropp. Och ja, det ligger en baktanke i detta. Mat, sömn, motion är A och O både om man vill bli gravid och om man lider av psykisk ohälsa. Om jag iallafall kan bocka av 1/3 så är jag glad. Nästa steg är maten. Ska jobba på den biten i helgen.

Nåja, kan inte påstå att jag är en extremt hälsosam människa men jag försöker att bättra mig. Får nästan dagliga utskällningar på jobbet av mer än en person (läs: vän) för att jag inte äter. Jag har ett problem med mat, upptäckte det under första graviditeten, jag älskar mat. Verkligen älskar mat. Men jag vill inte äta. Alltså blir det mycket kaffe och snus, kroppen fungerar tyvärr inte optimalt då.

För att återgå till mitt ego, jag har en ganska hemsk humor. Är sarkastisk, ironisk och har så kallad galghumor. Väldigt rå, speciellt i svåra situationer. Till exempel kallade jag läkaren som fick ut fostret vid första missfallet för ”kronofogden” eftersom han hjälpte mig att vräka hyresgästen. Humor är ett bra sätt att skydda sig på och ja, nu i efterhand tycker jag faktiskt att det är roligt. Och passande!

Jag är envis, långsint, kärleksfull, självisk, osjälvisk, driven, glad, pessimistisk, sarkastisk och har ett stort behov av egentid. Precis som alla andra har jag många ”mindre bra” sidan och en del bra sidor. Jag har olika personligheter som jag använder med olika människor, jag har en fantastisk förmåga att uppträda väldigt tryggt i en situation som är helt ny för mig och som egentligen gör min väldigt otrygg. Jag har många bra sociala egenskaper. Ibland kanske lite för bra. Överlag kan jag nog ändå konstatera att jag är en hyfsat bra människa, trots mina negativa sidor.

Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig!

Frida

Vårdens gyllene regel

Jag tänkte ägna dagens inlägg åt att skriva lite om hjälp. För den delen är en sak som kan göra mig otroligt arg. Det är nog den delen av situationen som gjorde mig allra argast nu efter andra missfallet. När vi, efter många om och men, sökte hjälp första gången eftersom jag inte hade blvit gravid på över ett år så var det inga större problem. Det var väl mest att jag ringde till barnmorskemottagningen, tror jag, för att fråga om hjälp och hur man gör. Min tanke var ju att dom bokar en tid och så börjar man med någon första koll. Gynundersökning, blodprov, kolla hormonnivåer på oss båda kanske. Men nä. Neeeej… det ”enklaste” är ju då att gå in på ”Reproduktionsmedicinsk centrums” hemsida, skriva ut två egenremisser, en för mig och en för Felix. Fylla i dessa, skicka in. Vänta på svar, får svar och remisser. För Felix var det bara att köra till Malmö två gånger och lämna spermaprov. Jag skulle (ironiskt nog) börja med att ta blodprov under ett visst antal dagar i min menscykel. In på ”mina vårdkontakter” eftersom vi inte hade fått några svar och då skulle man visst meddela ATT man hade lämnat prov. På remiss… från dom. Där svaret går till… dom. Nåja. Man kan väl inte begära alltför mycket tänker jag.

Sagt och gjort, meddelade att proverna var tagna och sen var det bara till att vänta igen. Efter detta har jag ingen mer erfarenhet av den hjälpen eller kliniken eftersom jag blev gravid precis innan vi fick läkartiderna.

Så, under första missfallet fick jag veta att det är helt normalt med ett missfall och även två. Och det är helt rätt, statestiken talar sitt tydliga språk. Var tredje graviditet slutar i missfall. Nu är det så att jag är en människa som kan acceptera ett sånt här ”nederlag” och godta meningen ”det är normalt”. Jag är helt med på dom noterna men när jag försöker få någon form av hjälp efter andra missfallet så finns inte riktigt det. Jag går under ”normal” och därför får vi ingen hjälp. Jag skrev på ”mina vårdkontakter” till Reproduktionmedicinskt centrum och frågade efter mina provsvar och frågade hur vi kan göra om vi vill ha hjälp. Fick svar snabbt, dagen efter tror jag.

Sammanfattningsvis så stod det: ”Det görs ingen utredning om det är två missfall. Du får vänta, beklagar”. Alltså ska jag gå och vänta på att bli gravid igen OCH då vänta på om det blir ett tredje missfall OCH i så fall bli skickad på remiss dit för utredning. Jag tycker det är en märklig ekvation, kan du inte bli gravid så får du hjälp om du hör av dig. Kan du bli gravid och vill få lite SVAR får du ingen hjälp utan ska gå omkring som ett litet förvirrat får i en hage. Jag ber inte om en fullskalig utredning, jag ber om att få hjälp att få lite svar så jag kan lägga det bakom mig på ett bättre sätt än nu. Plus att jag aldrid fick svar på mina blodprov men orkade helt ärligt inte bråka om det.

När jag ringde och avbokade min tid hos barnmorskan frågade jag henne just om hjälp. Vart jag kan vända mig. Jag fick tips om Annerokliniken, en privat klinik ca 15 min utanför Landskrona. Mailade, förklarade situationen lite, frågade om kostnad (man vet ju inte med privata kliniker) och lite så. Fick svar dagen efter, tyvärr inget om kostnad men jag brydde mig inte. Dom skulle ringa för att boka en tid med mig, pga migrän missade jag samtalet men efter ett mail till så bokades det en tid. Så i mars ska jag till denna kliniken och få hjälp, hoppas jag.

Att lycklas kringgå vårdens ”gyllene regel” när det kommer till missfall var inte helt enkelt och jag blev väldigt arg eftersom jag sträckte ut och försökte få hjälp. Sen förstår jag också statestik och den biten. Jag förstår att det ÄR naturligt men om någon bara hade erbjudit ett blodprov eller vad som helst hade jag haft en helt annan syn på saken. Jag vet också att det gäller att kämpa inom vården, man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Jag jobbar inom vården, inom labb, jag VET hur svårt det är. Jag vet att man inte kan erbjuda allt till alla, finns varken tid, pengar eller resurser så som personal. Men jag tycker inte om att känna mig… förlöjligad för att jag ber om hjälp innan jag ”kan” få den.

Det är en kamp och just denna gången kände jag egentligen att det vare en kamp som jag inte hade någon som helst energi till. Så jag är lite stolt över att jag gjorde det. Och jag är oändligt tacksam över att jag har ett litet snöre att hålla i, en tid i mars. Även om det är en liten tid framåt är det iallafall inte som att gå och vänta på ett tredje missfall, ovetande om tidsram och OM det ens kommer hända. Jag måste få svar, även om jag redan vet en hel del. Jag måste få prata med någon som har erfarenhet och som kan ge mig minsta lilla halmstå att gripa om för att få detta att vara ”normalt”. För i min värld, och andras som har upplevt samma sak, är det inte ”normalt”. Det är bara en stor sorg.

Så… må ditt kaffe vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Reproduktinmedicnskt centrum: https://vard.skane.se/skanes-universitetssjukhus-sus/mottagningar-och-avdelningar/reproduktionsmedicinskt-centrum-malmo/

Annerokliniken: https://annerokliniken.se

Andas luft igen

Jag måste säga att det har, än så länge, varit väldigt skönt att få skriva om allt som har hänt. Jag vet att vi inte är dom värst drabbade, vi är inte dom som väntat längst men en kamp är en kamp. Vare sig det handlar om två år eller fem år. Men efter att jag har fått skriva om det vi, än så länge, har gått igenom känns det som om jag kan andas luft igen. Inte bara en massa… gegga. Det känns som om jag kan gå igen, inte genom ett träsk, utan på fast mark. Jag är gladare idag än vad jag har varit på länge och bara det är en befrielse.

Att skriva, eller att berätta, är på ett sätt naturligt för mig. Jag tycker om att skriva och har alltid gjort det men i detta fallet var det ingen självklart för mig. Att dela med mig av situationen på detta sättet. Jag tror inte ens att jag har berättat på det här sättet för mina vänner eller mig familj, men att sätta ett ord på papper (eller i detta fallet datorn) ÄR lättare. Man har tid att tänka på vad det är man vill säga eller förmedla. Jag vill inte att detta ska leda till med massa medömkan för mig och Felix, jag vill dela med mig och kanske är det så att jag söker lite förståelse. Inte medömkan, men en förståelse för att det kanske inte alltid är det bästa att säga ”sluta tänka på det”, ”det kommer nog snart ska du se”, ”det kommer när ni minst anar det” eller liknande. Inte efter att man har kämpat en längre tid, inte ens om man ”bara” har försökt i några månader. Jag förstår att man vill säga något uppmuntrande och nej, inte ens jag själv vet vad som är bäst att säga. Kanske kan det vara ”jag hoppas att ni snart lyckas” eller liknande.

Det finns inte eller mycket att säga när någon får ett missfall. Jag har haft en del vänner som har skrivit eller sagt ”jag vet inte vad jag ska säga” och det tycker jag är helt normalt. Jag vet vad ni vill säga och jag vet att det är svårt att få fram rätt ord.

Det finns så otroligt mycket jag vill säga, detta blev nog ett ganska rörigt inlägg men jag ville mest få fram att jag kan andas igen. LUFT. Jag fick tillbaka lite av min energi, jag kan vara glad utan att fejka. Även om jag inte mår bra, för det gör jag inte. Men jag har en ventil och den är här.

Notera: Jag kan prata med både mina vänner och min familj båda missfallet och det runtomkring. Syftet är inte att minska deras otroliga stöd och insats utan mer ventilera mig på ett sätt som man inte kan göra med ”talets gåva”.

Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Prolog – sista delen

Så. Förra inlägget avslutades helt enkelt med mitt första missfall. Jag måste åter igen påpeka att all personal på gynakuten i Helsingborg var fantastiska. Dom får all min tacksamhet för att dom behandlade mig så bra. Det ska också tilläggas att jag fick bra informationsblad om missfall och vad som händer och ett nummer till en kurator. Det har jag ännu inte använt.

Dagarna innan missfallet skulle jag ha jobbat, sista dagarna innan semester. Dum som jag är hade jag faktiskt tänk att jobba på torsdagen, ibland överskattar jag definitivt vad jag klarar av. Så, hemma från jobbet. Bad min kollega (och en av mina bästa vänner) Sara berätta på jobbet. Jag hade, som sagt, bertättat för alldeles för många och många hade räknat ut det. Orkade inte med att det skulle bli någon form av skam, alltså var det lika bra att alla bara fick veta. (Jag vill också passa på att tacka mina fantastiskta vänner och min familj som stod brevid mig genom hela processen. Innan, under och efter. Ni är GULD värda och jag hoppas att ni vet vilka ni är trots att jag inte nämner alla namn).

Efter missfallet hade jag semester i tre veckor, Felix hade ungefär en vecka tillsammans med mig. Det kändes som om vi ”kom över” saken ganska fort. Visst, jag grät och jag var ledsen men vi försökte verkligen se detta som ett barn som inte var friskt. Alltså var det bäst det som hände. Vi åkte till Helsingör, vi åt ute, vi drack gott vin och åt god mat. Vi tog hand om varandra. Var och varannan dag hörde mina vänner av sig, frågade hur jag mådde, tänkte på oss, brydde sig. Helt magiskt med så underbara vänner (hade kunnat skriva tusen inlägg bara om er och vad ni betyder, men det hoppas jag att ni redan vet).

Livet går vidare. Jag umgicks med en del av mina vänner. Jag tyckte att jag la det bakom mig. Trots att jag blödde ett par veckor och hela tiden var påmind så tyckte jag att jag klarade av det. Vi klarade av det.

Månaderna gick, jag började känna mig misslyckad (igen). Tyckte att det tog för lång tid, vi visste ju att vi ”fungerar”. Jag hade varit gravid, hur svårt kunde det vara att bli det igen? Sagt och gjort, i december 2019 hände det visst! Jag tog ett graviditetstest på en söndag i januari, lyckan var totalt men jag var även så rädd att jag inte visste vert jag skulle ta vägen. SÅ RÄDD. Felix blev självklart jätteglad, men jag fick en känsla av att han var rädd och inte vågade vara så glad som han ville.

Mamma fick veta, syrran fick veta. Lycka. Var tvungen att berätta för min chef (på ena jobbet) och för min samordnare där. Jobbar på laboratorium och får inte utsättas för alla kemikalier så det är nödvändigt. Ringde barnmorska, bokade tid. Lycka.

Onsdag kväll. Känner mig konstigt. Liten blödning. Bryter ihop totalt. Ångest och gråter så jag inte får luft. Förstår vad som händer, jag kan känna det i varje cell i min kropp. Benknäckarångest.

Natten mellan onsdag och torsdag: Missfall.

Nu sitter jag alltså här. Med en blogg som jag valde att börja med för att få UT allt. För efter missfallet så var jag hemma två dagar, jobbade måndag och tisdag. Fick migrän i tre dagar, stannade hemma onsdag också. Sov 15 timmar. Tänker jobba på torsdag, vaknar på morgonen. Migrän och inte ett enda uns av ork att ta mig upp ur sängen. Sover 15 timmar.

Känner igen känslan i min kropp. Det är inte bara nedstämdhet utan här sitter jag plötsligt med en fullskalig depression, ångest som flåsar mig i nacken och en allmän känsla av maktlöshet, hopplöshet och likgiltighet. Allt i en enda salig blandning i min kropp.

Därför tänker jag skriva och därför tänker jag skriva om detta. Jag vill försöka vara en av dom modiga människorna som bryter mot tabun när det kommer till missfall och psykisk ohälsa, eftersom jag råkar lida av både det ena och det andra. Jag tänker försöka skriva så ärligt jag kan och jag vill göra skillnad. Om så bara för en enda människa.

Nu tror jag faktiskt att min ”Prolog” är slut. Jag kommer säkert komma på andra saker att skriva om, som redan har hänt, men det känns som om ”grunden” är lagd. Stenen är kastad och nu ska jag försöka hålla den i rullning.

Så… med detta sagt. Må ditt kaffe alltid vara som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida