Prolog – del II

Som titeln avslöjar är detta fortsättning på inlägg ett. Som jag skrev så fick jag en tid inbokad för medicinsk abort på fredagen. Så jag tänkte börja därifrån:

Klockan nio skulle vi vara på plats, på gynakuten i Helsingborg. Jag var inte helt med där på morgonen, allt gick som i en dimma. Jag var inte riktigt närvarande förrän jag fick träffa en läkare, inkallade till ett litet rum med en gynstol… paniken som uppstår när både jag och Felix inser att han har följt med in i rummet när jag ska göra ett vaginalt UL för att konstatera missfallet. Nu när jag tänker på det var det faktiskt en ganska komisk situation, absurd och komisk. Upp i gynstolen kom jag iallafall och läkaren konstaterade att onsdagens bedömning stämde, detta innebar att fostret var för stort för att jag skulle få göra den medicinska aborten hemma så jag fick stanna kvar. Tack och lov! Hade inte under några omständigheter velat bli hemskickad.

Dom hade lite ont om rum så jag fick dela med en annan kvinna. Emma hette hon. Jag fick på mig mitt lilla band med personnummer runt handleden och fick instruktioner av en underbar SSK. Tyvärr är ju medicinsk abort inte helt trevlig, inte alls trevlig faktiskt. Fick fyra tabletter (har jag för mig) och dom skulle sväljas. Doserna därefter skulle göra mer verkan och därför skulle dom INTE sväljas. Säger inte mer om den saken. Emma och jag började med våra behandling samtidigt, på något sätt var det väldigt tröstande att ha en annan kvinna där som visste vad jag gick igenom. Jag fick instruktioner om att ligga still i 30 min efter dosen och sen gärna vara uppe och röra på mig, så jag gick… och gick… och gick. Dos nummer två, samma sak. Felix satt i en obekväm stol och satt mest och såg trött ut. Han gick och köpte lite tidningar på pressbyrån och vi gick tillsammans ner på Espressohouse och åt lite men annars hände inget. Till slut skickade jag hem honom. Inte för att jag inte ville ha honom där utan för att man ibland måste göra saker själv, gå in i sig själv och hitta styrkan och beslutsamheten. Ibland gör jag det bäst ensam. Plus att han såg ut att ha det otroligt obekvämt.

Det hände INGET. Jag började få ont, fick en TENS-apparat att ha på magen som hjälpte väldigt bra. Jag hade ont, inga blödningar, ingenting. Dos tre. Dos fyra. Emma och jag hade börjat prata och skratta. Vi skämtade om att vi borde springa i trappor, det var skönt att få skratta mitt i allt elände. Emma blev till slut hemskickad, hon var ”klar”. Jag däremot fick dos fem… och blev inlagd över natten. Hade väl lite blödningar men inget speciellt. SSK som hade skrivit in sa att hon varken ville se mig eller Emma dagen efter! (Hon var otroligt bra). När Emma gick fick jag byta rum/sida av avdelningen. Jag hade fått lite morfin och börjat få UT lite av det som skulle UT. Jag var trött och hade ont, Felix kom med grejer till mig så jag hade det jag behövde över natten.

Jag tror att jag fick dos sex samma kväll. Fantastisk personal. Kunde faktiskt sova, även om nattpersonalen väcker en olidligt tidigt för att ta temp/blodtryck och så. Morgonen kom och så även en läkare. Fick gjort en undersökning och det hade inte hänt särskilt mycket… Jag och min syster skämtade om att jag hade en inneboende och att den måste förstå att den är vräkt och komma UT. Jag var trött. Det bestämdes att om inget hade hänt till eftermiddagen skulle jag sövas och få gjort en skrapning. Min syster (som också heter Emma) var fantastisk, hon åkte hem till oss och drog ut Felix på promenad. Dom kom och hälsade på mig, sen gick dom och åt. Tror att det var precis vad Felix behövde. Mitt i eländet.

Dos sju. Händer lite. Dos åtta. Ny undersökning. Väldigt skicklig läkare som till slut lyckades vräka inneboende med en tång. Jag tittade inte, hade ännu ren fantastisk SSK som höll mig i handen under processen. Det var över. Jag hade krystat ut vårt lilla foster. Och kronofogden hjälpte till med en tång.

Dos nio. För säkerhetsskull. Klockan sju: utskriven. Sammanlagd tid: ca 36 timmar. Normal dos: 3-4. Kunde saken gått lite lättare?

Då avslutar jag prolog nummer II. Det kommer med all säkerhet en tredje del, ju mer jag skriver desto mer inser jag att jag har mycket att säga om saken. Jag har inte skrivit om detta innan, det är väldigt… befriande. Mitt i eländet.

Så… må ditt kaffe alltid vara så perfekt som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida

Prolog

Hej och välkommen till mitt första inlägg. Jag tänkte börja med en prolog, en inledning till situationen som jag befinner mig i och som många andra än jag gör. Till att börja med tänkte jag förklara bloggens namn, trots att namnet i sig och beskrivingen troligtvis är väldigt talande. Det är helt enkelt en kamp om att bli tre istället för två. Barn, bebis, unge. Kalla det vad du vill, kalla det en rättighet eller ett privilegie. Den dagen jag och min sambo faktiskt sitter med ett barn i famnen vet jag att jag kommer se det endast som ett privilegie.

Min och Felix ”resa” började 2017. I april det året slutade jag med mina p-piller efter cirka 11 år och allt skulle gå så himla enkelt och så bra. Tog ett tag innan mensen kom igång, tre månader tror jag, sen tänkte vi att det är väl bara till att ha sex? Jag började med en app, för att ha lite koll tänkte jag. Ju längre tiden gick desto mer koll behövde jag. En app blev två, mätte min basala kroppstemperatur varje morgon, la in i app nummer två. Höll koll, undersökte, testade. I början tror jag bara att jag blev lite besviken, jag är inte känd för att ha ett bra tålamod. När jag har bestämt mig för något så vill jag helst att det ska hända på minuten, eller helst dagen innan. Jag ska erkänna att vi nog inte ”testade” seriöst dom första månaderna. För ingen av oss visste att det var så svårt. Som tonåring, och kvinna, fick man alltid höra hur viktigt det var att skydda sig så man inte blev gravid. ”Ät p-piller så du inte blir gravid”. Allt kretsade om det och det är väl egentligen ganska självklart, som 16-17 åring är kanske inte ett barn det man allra helst önskar sig.

Problemet, som jag ser, är att ingen förklarade HUR SVÅRT det kan vara att bli gravid. Att det krävs tålamod, planering och ännu mer tålamod. Eftersom jag har blivit matad med att ”inte bli gravid” och inte ens en smula ”ATT bli gravid” har chocken varit total. Mina två appar var ett försök till någon form av kontroll, som övergick till mani och hysteri. Till slut insåg jag att det inte var hållbart, alltså slutade jag med app nummer två och hade enbart en app, mest för att veta när jag ska få mens. Det är så otrevligt att blöda igenom.

Efter ett år av försök: ingen graviditet och inget barn. Jag grät mig sönder och samman när jag insåg att jag inte skulle bli mamma som 28åring… inte som 29…och nu kanske inte heller som 30åring. Jag har gråtit så mycket, så otroligt mycket. Förra året tog jag tag i saken, efter att ha gråtit och fått ångest insåg jag att vi var tvugna att söka hjälp. Sagt och gjort, egenremiss till Reproduktions centrum i Malmlö. Felix fick den stora äran att lämna spermaprov… två gånger (ja, jag tycker fortfarande den biten är otroligt rolig) och jag fick lämna blodprov. Mitt i den ”processen” sökte jag ett nytt jobb, en halvtidstjänst på Rättsmedicinalverket i Lund och vips. GRAVID. Jag vet att många tror att det har att göra med hjälpen vi sökte, men jag blev gravid i samband med att jag fick det nya jobbet. Jag vet att det är därför, då kunde jag plötsligt slappna av på ett helt annat sätt trots att jag jobbar kvar halvtid på mitt andra jobb.

GRAVID. Vi var överlyckliga, berättade för alldeles för många människor. Vi grät. Vi kramades, allt var fantastiskt. Förutom att jag fick en barnmorska som dömde mig för att jag fortsatte äta min medicin (bipolär typ II = behöver den för att må bra). KUB-testet bokades, det ingår i den skånska förlossningsvården nu. Dagen innan testet fick jag en liten blödning och blev helt kall. Totalt nollställd men tänkte att det kan hända. Blödningar är inte helt ovanligt. KUB-testet görs i v. 13.

Onsdag, KUB-test: Inga hjärtslag. Hjärtat hade slutat slå i v. 9+5.

Ingen bebis. Däremot alla hemska känslor som någonsin kan existera. Ledsnad, sorg, arg, besviken. Och mitt i allt fanns en känsla av acceptans. Vi fick beröm för att vi hanterade saken så bra, vi konstaterade (gråtandes) redan vid UL att bebisen inte var frisk och då var det bäst att detta hände. Alla runt omkring oss var fantastiska, gynakuten i Helsingborg ska ha ALL beröm man kan få. Detta hände en onsdag, blev inbokad för medicinsk abort på fredagen. På torsdagen grät jag oavbrutet från morgon till kväll. Jag hade ett dött foster i min livmoder. Jag hade haft det där i nästan fyra veckor och långt långt inne i mig visste jag om att jag hade fått missfall för flera veckor sen. När jag började tänka på mina symtom så hade dom ändrats kraftigt på en dag, för flera veckor sen.

Nu tänker jag avsluta dagens inlägg. Jag tycker att det börjar bli lite långt och jag vill inte att du ska behöva sitta och läsa en hel novell direkt. Plus att prologen är lång. Det är svårt att sammanfatta två och ett halv år på en gång. Även jag måste tänka och gå igenom allt igen för att försöka ge er en så ärlig och rättvis bild som möjligt.

Så… du som läser, må ditt kaffe alltid vara så perfekt som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida.