Ibland är jag konstigt, tror jag. Eller ja, konstig är jag ju för jämnan men jag tycker själv att jag är lite konstigt när det kommer till denna bloggen. Igår la jag ut länken till bloggen på Facebook, jag delade den inte som ett inlägg utan la in den på min sida bara. Jag vet inte ens om den syns när man går in på min profil men jag är nervös. Jag har varit lite (mycket) rädd för att lägga ut den, just för att jag skriver så öppet här och det som skrämmer mig mest är att min och Felix familj ska läsa. Men jag skriver ju och jag skriver öppet, poängen med en blogg är ju att folk ska läsa och ändå känns det konstigt att veta att våra familjer kan läsa. Felix läser inte bloggen, det förstår jag faktiskt, han har till och med sagt att han inte kommer läsa den och det är absolut okej. Det jag vill säga till honom säger jag, detta är min kanal för att få ut en massa frustation och att bara få lov att berätta, Felix vet det mesta. Det finns säkert saker som jag skriver här som han inte vet om eller som han kanske hade förstått bättre om han läste men jag skulle aldrig tvinga honom till något sånt. Han ger mig utrymme på så många sätt och detta är ett, även om jag tror att han ändå inte hade velat läsa, inte för att han inte älskar mig utan för att det kanske är lite jobbigt även för honom att läsa det jag skriver.
Jag är kluven, jag har redan sagt att jag ska vara så öppen jag kan och det är jag. Men att veta att familjerna kan läsa är en konstig känsla. Finns självklart andra människor som jag faktiskt inte vill ska läsa men dom bryr jag mig inte om, vill dom veta så varsågoda, är ganska säker på att dom inte vet vilka dom är ändå. Jag tror att den del av tryggheten men denna kanalen är att människor som inte känner mig kan läsa, att jag kanske kan roa någon, att jag kanske kan få någon att öppna ögonen och få en tredje att inte känna sig helt ensam i sin situation. Vad det än må handla om. På något sätt är det helt enkelt tryggt att sitta bakom en skärm och bara skriva sånt som jag tänker på, sen är ju en stor del av fokuset på ”skaffa barn”-grejen men jag öser av mig allt möjligt här. Jag mår lite bättre sen jag började med bloggen, jag vet att det är lite som att skriva en dagbok men denna dagboken delar jag med alla. Alla som hittar hit och vill läsa alltså, jag vet inte om jag själv hade läst.
I vilket fall som helst är jag lite stolt över att jag la ut länken, det har varit en skräck för mig sen jag började skriva (inte alltför längesen alltså), men nu är det gjort. Så, vare sig du är en främling, en vän till mig, en familjemedlem (inkluderar Felix familj) så är du välkommen hit och du är varmt välkommen att läsa.
Och till min hjärna som bekymrar sig för mycket säger jag:
Så, må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.
Frida
Trekamp - kampen om att bli tre 