Det blir mycket räkning när man försöker skaffa barn, för mig har det en hel del med ålder att göra. Jag hade nog inte haft den åldersnoja som jag har om jag hade barn, känns som om alla omkring mig har fått barn, alla från gymnasiet och Facebook svämmar över av bebisbilder. Instagram samma sak, jag har faktiskt slutat följa vissa på Facebook för jag blev så trött på det. Jag är självklart glad för deras skull men jag är ledsen för min egen, att jag inte är i deras situation. Just nu har jag en nedräknar för om jag kommer bli mamma när jag är 30 eller inte, bara tanken på att jag skulle kunna vara 31 och få mitt första barn gör ont, det var tillräckligt plågsamt för mig att ens fylla 30. Om jag är med barn denna gånger kommer jag bli mamma när jag är 30, sen har jag bara en chans till. Fyller år den 14de november, känns så långt bort och samtidigt räknar jag allt i nio månaders intervaller, vilket gör att det känns så nära.

Med tanke på att jag egentligen alltid har velat ha mitt första barn när jag var 27 känner jag mig gammal, inget blev som planerat. Inte för att vi försökte vid den tiden, vi var inte redo och hade inte planer på det just då, men jag trodde inte att jag skulle vara 30+ när jag blev mamma första gången. Tror det handlar om att mamma var i den åldern när hon fick syrran och mig, alltså är det på något konstigt sätt den perfekta åldern i min värld, 27-29 år, men så blev det inte och det är väl inte lönt att gräma sig över det men samtidigt är det en sorg att inte ha blivit mamma när jag önskade det. Det har bara slutat mer att jag önskar det mer och mer och inget händer, eller så blir det missfall.

Jag hoppas att min ”nya livsstil” kan hjälpa både på det ena och andra. Att jag känner mig bättre, finare, starkare och hälsosammare och att det är en fördel den dagen jag blir gravid igen. För jag måste väl tänka att den dagen kommer, har ju trots allt varit gravid två gånger. Inte för att det är någon garanti att få barn ”bara för att” man blir gravid, bevisligen. Önskar fortfarande att någon hade berättat för mig att det inte är så lätt att få barn som man tror, att någon när jag var yngre berättade att det är en bra ide att sluta med p-piller ett år innan man vill skaffa barn, att någon sa att det inte bara är att bli gravid, att det är vanligt med missfall, att det finns hjälp att få. Jag bara önskar att någon hade sagt något iallafall! Inte bara se till att man som kvinna tar preventivmedel och är noga med att inte bli gravid, jag antar att det jag och Felix går igenom är mycket vanligare än vad man tror, men ingen pratar direkt om det. Jag förstår också att man inte pratar om det med tanke på reaktionerna man får (det kommer, slappna av, sluta tänka på det och så vidare…), för vem vill höra det X antal gånger? Ingen kan jag meddela. Visst, i början kanske det är ok att höra från sin familj och sina vänner, få stöttning och att folk är positiva, men när människor som inte ens känner en ordentligt kommer och börjar prata på om hur man ska göra, hur man ska tänka så blir det bara jobbigt och ännu mer jobbigt. Speciellt efter en längre tid, eftersom man får höra det väldigt många gånger.

Nog om detta. För denna gången, det är trots allt ett återkommande ämne och ett återkommande problem, vilket till viss del leder till återkommande ångest.

Igår hade jag min vilodag och efterwork på rättsmedicin, det var väldigt trevligt! Syndade både med vin och lite snacks, var dödstrött när jag kom hem så det blev inget inlägg igår, utan en jäkla massa sömn istället. Idag har jag tränat igen, är ledig eftersom jag och syrran ska till banken, men min kropp är fortfarande ganska trött. Blev ett lätt pass med kondition, lite ben och en del mage. Nu är det dags att avrunda, syrran kommer snart och hämtar mig. Ska bli skönt att få träffa henne, hon är världens bästa syster.

Så… må ditt kaffe alltid vara så som du vill ha det och försök att ta hand om dig.

Frida